Kvällen på Hovet började med förbandet Dry Cleaning, ett band jag inte hade hört talas om tidigare. Deras sångerska, Florence Shaw, pratar snarare än sjunger, vilket gav konserten en speciell känsla. Deras postpunk-stil, med Shaws avslappnade men exakta röst, gjorde bandet unikt. Även om deras musik var lite annorlunda, passade den förvånansvärt bra med den mörka energi som Nick Cave senare tog med sig upp på scen.

Efter Dry Cleanings framträdande såg jag hur scenen började byggas om. Draperierna togs ner och scenen blev betydligt större. Publiken hade också vuxit till sig, och när jublet plötsligt steg visste vi att det var dags för Nick Cave.

När Nick Cave steg upp på scen fyllde han genast hela rummet med sin starka närvaro och röst. Han inledde konserten med låten “Frogs”, och från första stund drogs vi in i en resa genom hans långa karriär.

Nick Cave var verkligen kraftfull på scen, och varje rörelse och ton kändes laddad med känsla. Publiken, som nu var närmare 8 000 personer, sjöng med i refrängerna och skapade en grym stämning som gjorde att hans energi växte ännu mer.

Det var något speciellt att se honom gå fram till publiken och möta deras glädje på nära håll. Hans kontakt med publiken gjorde hela upplevelsen ännu starkare. Man ser på bilderna att han nästan står i publiken, vilket gjorde konserten mer intim och personlig.

Kören som sjöng med Cave under flera låtar var fantastisk. Deras stämmor fyllde Hovet och skapade en mäktig, nästan kyrklig känsla, som passade perfekt till Caves röst.

Hovet, som annars är en sportarena, blev en helt annan plats den här kvällen. Varje ton och text kändes djupare och mer känslosam. Turnén sammanfaller med hans nya album Wild God, och kvällen bjöd på en blandning av gamla klassiker och nytt material.

Konserten på Hovet visade varför Nick Cave fortfarande är en inflytelserik och hyllad artist. Kvällen blev en oförglömlig upplevelse, och för mig – och utan tvekan för många andra i publiken – var detta en av de mest minnesvärda konsertupplevelserna.