Ikväll stod Takida på Gröna Lunds stora scen igen, det är nästan exakt tio år sedan de stod här för första gången.

Takida startades 1999 i Ånge. Alla jag har pratat med inför konserten vet vilka det är, från min 70+ mamma, till småbarnsföräldrar på jobbet och vi medelålders där emellan. När jag har nämnt dem är det flera som sagt ”Jaha! Vad gör dom nuförtiden?”. Svaret är att dom gjorde en stor Europaturné i somras och i oktober är det dags för Sverigeturné tillsammans med bla Hardcore Superstars och Royal Republic.

Sedan det stora genombrottet 2008 med bla Curly Sue (som ju slog massa rekord) så har Takida släppt nya skivor i jämn takt men på senare år har dom tappat strålkastarljuset en aning trots att musiken (enligt mig) håller relativt jämn kvalitet. Senaste plattan, med den talande titeln ”Falling from fame”, kom förra året.

Ikväll står Takida på Gröna Lunds stora scen igen. Parken är inte smockfull denna torsdagskväll men några tusen har hittat hit och är förväntansfulla framför scenen.

Jag kan inte skaka av mig känslan att “Herre Gud vad länge det var sedan sist! Det är en annan värld man blir påmind om, en hint av nostalgi i luften.” Trendigt, kanske inte just nu, men vi får precis vad vi förväntar oss. Vi får sjunga med till “Curly Sue” bara en halvtimme in i settet, vi får hoppa till “Edge” och mina favoritlåtar för kvällen blir “I am the World” och “What about me?” för att dom är lite snabbare, lite hårdare, lite tyngre.

Jag kan under kvällen inte låta bli att fundera över när ett band blir kult? Och vad innebär det egentligen? Hur som helst tycker jag det är hög tid för Takida att bli kult, det har dom mer än väl förtjänat. I slutet av oktober kommer dom till Helsingborg, Linköping, Kalmar, Karlstad, Sandviken och Örnsköldsvik. Passa på då!