Ett tungt, mörkt Thåströmskt inferno.

En svartklädd Joakim Thåström ackompanjerandes av ett lika svartklätt band dundrade igång redan från start och när lokomotivet väl var i rullning kändes det nästintill omöjligt att stoppa. En kväll som började i nuet och som avrundades någonstans i slutet av 80-talet.

Den setlist Thåström blandar på scenen är precis lika representativt i publiken. De som haft Ebba Grön som rebelliska idoler som unga och de växt upp med Imperiet. Eller för den delen de som knappt var födda när han släppte sitt första soloalbum. Därifrån till årets platta ”Centralmassivet” har det gått nästan 30 år men den karakteristiska frontfiguren står kvar än och gör det han är bäst på. Ikväll att leverera välbyggda, skitiga och tighta låtar i samklang med det nakna och akustiska från ”Skebokvarnsv. 209”.

Just timingen i det stillsamma och enkla kontra allt det andra i ”Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce” känns planerad. Som en berg och dalbana i decibel och intensitet. Där finns en tyngd som når klimax – ett mullrande inferno som rullar in genom ett mer eller mindre fullt Flygeln och påminner om Thåströms storhet. Det är inga mellansnack eller längre pauser men det behövs liksom inte. Det vägs upp av känslan och inlevelsen i både kroppsspråket och rösten. Å andra sidan. De som var där hade inte förväntat sig någonting annat heller.

Nog för att kvällen började med det första spåret från septembersplattans release och nog för att det kanske är den som ska vara i fokus. Men det är de äldre låtarna som drar mest applåder och när Thåström river av en akustisk version av Ebba Gröns ”Die mauer” så är det liksom klart. Det är hans låtar allihop. Oavsett vilket band eller konstellation som har framfört dem förut. Oavsett om de heter The Haters eller Imperiet. Och han levererar dem allihop med samma självklara stämma – på samma självklara sätt.

Avslutningen? En tjugo minuter lång acceleration innan det sista inskyfflade kolet i ångloket sakteligen brann ut, slocknade och försvann ut i den kalla novembernatten. Lika beväpnade med vingar som Joakim Thåström själv.

Text: Jimmy Åkesson