Movits! intog Scenario 2,6 och avslutade klimataftonen på Arbis.

Norrköpingsduon live-debuterade under Where’s The Music i februari – nu stod Märtha Frans på Arbis som support till Movits! Det är försiktigt och försynt. När de kliver på är salongerna knappt halvfulla och sorlet från publiken ligger som en matta över det pop-elektroniska soundet. Sofia Adolfssons genuina sångröst ger en smakfull kontrast mot musiken som är tekniskt skickligt utfört av hela bandet. Men det tillbakadragna scenspråket greppar aldrig riktigt tag i publiken som främst verkar vänta på kvällens huvudakt. Märtha Frans är bara i starten av sin musikaliska resa och jag tror att de kommer att få mer uppmärksamhet i framtiden.

Det är bara en dryg halvtimmes pausvila innan ljuset släcks ner och mörkret möts av jubel. Då har dansgolvet nedanför scenen mer eller mindre blivit fullbefolkat. Svettigt, tight och fartfyllt – Arbis anrika lokaler passar utmärkt när Norrköping välkomnar Luleå och Movits! sparkar igång fredagskvällen på riktigt.

De skiftar låtar från debutalbumet med det senaste släppet och blandar slagord mot nazismen i ”Waterloo” med allsång i ”Na na nah!”. Movits! är livfulla men likväl avslappnande och omfamnar en kärleksfull publik. När de får besök av en kille som tagit sig upp på scenen och vill utöka kvartetten blir han en del av showen innan han bryskt dras ner.

Norrbottningarna håller ett lika jämt som högt tempo tillsammans med mellansnack som handlar om att ballader är obehagliga, att man inte får prata om sitt eget material och att det är bättre att spela inomhus än utomhus på festival. När Zacke och Maskinen saknas i ”Louvren” och ”Limousin” fyller sångaren Johan Rensfeldt i själv i kombination med publiken, saxofoner och tromboner.

Kvällen avslutades inte med ”Äppelknyckarjazz” – istället dundrade de ut med första singeln från ”Dom försökte begrava oss, dom visste inte vi var frön”. Publiken är med från första till sista sekund vilket gång på gång uppmärksammas av aktörerna. ”Dansa i regnet” är en överraskande men värdig och explosionsartad epilog med bröderna Rensfledt längst fram vid scenkanten.

Om de inte åkte dit i limousin så lämnade de definitivt Arbis med stil.

Text: Jimmy Åkesson