Brittiska Lewis Watson släppte 2012 två EP:s, vilket gav honom en deal med Warner Bros. Records. Nu har han hunnit släppa ännu några EP:s samt fullängdsdebuterat med albumet ”The Morning”, som släpptes 2014. Senare i år släpps hans andra studioalbum, från vilken han redan släppt några singlar.

Det är fullpackat i den långsmala lokalen när Lewis Watson kliver på. Han börjar med att spela ”Maybe We’re Home”. Det är finstämt och känslosamt, men den bullriga lokalen tycks överrösta honom. Det är nästan bara raderna längst fram som hör honom tillräckligt bra för att det ska vara gynnsamt för honom.

Mellansnacket blir förlorat när jag rör mig längre bak i lokalen. Men det jag hör känns genuint och han skämtar om att den kommande halvtimmen endast kommer bestå av sånger om hans ex-flickvän. Något som genererar lika många trånande blickar som skratt.

Han har en mjuk röst och den alltid lika charmerande brittiska dialekten gör sig så bra i hans texter, där han är lika poetiskt låg som rakt på förälskad.

Jag hade höga förväntningar på den här konserten, men han försvinner så ofta i sorlet av publiken att min recension lika gärna kan gälla dem som honom.