Ett genuint och trovärdigt framträdande av Veronica Maggio i Norrköping.

Veronica Maggio kliver på Flygelns scen till jubel tillsammans med sitt stiligt, vitklädda band. Redan från början har hon en bra energi som hon förmedlar genom sin rena, klara röst och svävande rörelser. Hon tar för sig av hela scenen och sträcker sig ut mot publiken, som om hon vill vara en del av den.

När låtar som ”Välkommen in”, ”Mitt hjärta blöder”, ”Hela huset”, ”Sergels torg” och ”Jag kommer” spelas så blir det allsång i hela publiken.

Publiken består av väldigt många unga tjejer, som jag gissar är Maggios största målgrupp. Från de första publikraderna ser de upp på henne som en gudinna. Något som jag kanske mest tolkar utifrån scenhöjden och Maggios upptornade figur, men även av de lycksaliga och glittrande ögonen hos tjejerna längst fram.

Det är dock en titel som hon för mig aldrig riktigt lever upp till ikväll, för jag saknar lite av attityden och divigheten som jag hade hoppats på. Det känns dock inte som något negativt, utan ger bara en helt annan känsla till konserten. Den mjuka och nästan timida framtoningen ger mer tyngd till hennes musik.

För även om många av Veronica Maggios låtar har samma ton och tema så lyckas hon förmedla en uppsjö av känslor genom att vara äkta och närvarande i alla sina texter.