I bland faller allt på plats, D-A-D är i sanning fortfarande en relevant akt och ger oss en spelning att minnas.

Sommaren 2016 vägrar att ge sig. Det är förvisso kanske en aning rått i luften, men vad gör väl det? Det är ju bara att skråla lite högre för att värma på.

D-A-D har denna gång med sig ett av de roligaste scenbyggena på länge, ett gigantiskt vardagsrum som får Jacob, Jesper, Laust och Stig att se ut som leksaker. Dessutom är det nog en av de mer påkostade ljusuppsättningar jag sett hos D-A-D. 

Stig ja… denne oefterhärmlige herre med sitt ”…one track mind and two string bass”. Allvarligt, var hittar han sin visuella inspiration, och vem är det som konstant glömmer nycklarna till kostymförrådet ligga framme?

Men, musiken! Låt oss prata om musiken!

Denna spelning på  turnén ”Riskin’ it all for the pilgrims” ger oss en hybrid av ”best of” från ded tidigare albumen samt ett framförande av hela albumet Riskin’ it all, om än med en lätt omstuvad låtordning, för att fira att albumete fyller 25 år i dagarna.

Ljudet är kanske inte riktigt på topp denna afton, det är lite förnimmelser av att någon lagt en våt filt över högtalarna… men jodå bäste Jesper vi ”förstår vad du säger”.

Allsången tar över andra versen i Laugh and 1/2 som sig bör, och under Sleeping my day away så börjar det röra sig lite överallt i den, kanske lite till åren komna, Lisebergspubliken.

Sammanfattar vi nu aftonen så kan vi konstatera att vi fick bra väder, ljummen luft, en jäkla nostalgitripp en udda scenshow och ett band som år efter år verkar glada att se oss. Jag är nöjd, men än nöjd.

Men, ni som började gå efter första extrasetet… Det var mörkt, det var en utomhusspelning, det var D-A-D… Självklart kommer de att gå på igen och stänga med It’s After Dark, något annat är ju otänkbart.