Bo Kaspers kom till Helsingborg på fredagskvällen. En förändrad stad där the Tivoli, där jag för många år sedan för första gången såg Bo Kaspers Orkester, plötsligt flyttats lite närmare kontinenten. Bo Kaspers Orkester firar 25 år som band och jag inser vilket långt förhållande vi haft.

Ibland tappar vi bort varandra och glider isär lite, men de har alltid funnits där känns det som,  ända sedan jag hörde första albumet Söndag i sängen på en fest ute i skogen (hängande i köket givetvis…). När jag såg dokumentären som nyligen gått på tv blev jag så tydligt medveten om att de funnits med i så gott som hela mitt vuxna liv, genom glädjeämnen, sorger och allt däremellan och den insikten gjorde att den här konserten faktiskt berörde mig mer än väntat, rent känslomässigt.

Bo Kaspers Orkester kommer med nya albumet Redo att gå sönder i bagaget och vi får givetvis höra det mesta från den, bland annat inledande Att vara ung. Konserten hoppar mellan gammalt och nytt. Blåsarna som förstärker bandet live driver på när det går åt det funkigare hållet, medan blåset i till exempel Hon är så söt förtydligar och förstärker folktonen än mer.

Bo Sundström tar upp de 25 åren som gått, ”det har gått upp och ner och ibland har det alldeles gått åt helvete, och då är det ändå bara privatlivet”, pratar om terapeuter och drar igång titelspåret Redo att gå sönder, där han i liveversionen tar rollen som elegant refrängsångare.

5:e juni får en gudomligt mjuk gitarrton och den får mig att tänka på uppväxtens telefonnummer, de som inte finns längre, men som är så inprogrammerade att de aldrig någonsin glöms bort. Om jag skulle utnämna en kvällens hjälte så är det gitarristen Robert Östlund som träder fram som den fantastiskt mångsidiga musiker han är, inte minst i den alltid lika hårt drabbande Människor som ingen vill se. Den leder självklart fram till en stark version av En ny skön värld, som sällan varit mer aktuell än nu med flyktingströmmar och terrordåd.

Låten Terror från nya albumet får hjälp av kvällens extremt snygga ljussättning och blir till dramatisk filmmusik och sedan växlar bandet över till lekfull allsång i Pianot. Det är tvära kast, men det funkar.

Att det ska bli ”fuldans” förstår vi när Bo Sundström börjar prata om att barnen skäms för honom när han dansar och uppmanar honom att ”sluta fjanta på scen, du ser drogad ut…” En inledande snutt av I Love to Love övergår i Diskotek och diskobollar visas på skärmarna bakom. En av höjdpunkterna på nya albumet, där t o m lite Bee Gees vävs in på slutet. Lovely!

En Bo Kasperskonsert utan Vi kommer aldrig att dö är svår att tänka sig, och den dyker upp som första extranummer. Därefter får vi höra gamla favoriten I samma bil och kvällen avslutas med Håll ut, som blir en duett med trummisen Fredrik Dahl och kvällens godnattvisa efter en två timmar lång konsert i ett utsålt konserthus blir Tack.

Så tack för den här gången Bo Kaspers Orkester! Jag går till bilen och tänker tillbaka på vårt långa förhållande, och kan inte låta bli att fundera på att en intimare klubbspelning på The Tivoli när det står redo att öppna igen vore ju för härligt, ännu närmare kontinenten och allt. Önska kan man ju alltid göra…