Det är en avslappnad och relativt scensäker Ana Diaz som kliver upp och påbörjar vad som blir hennes femte spelning någonsin. Första låten är singeln ”Fyll upp mitt glas nu” från hennes album ”Lyssna del 1”. Lokalen är halvfull med en ganska blandad publik, alla med fullt fokus på Ana. Hon går igenom sin korta låtlista ganska snabbt, nästan i samma ordning som på skivan.

Någonstans mitt i låten ”Allt är inte alltid så jävla kul men det är ändå bra” så slår det mig vilka briljanta texter hon har fått ur sig. De något mörka, otroligt mänskliga känslorna hon satt musik till är både förtrollande och lätta att känna igen sig i. Jag ser flera i publiken som svänger med i takt till musiken, som kanske inte är så dansant men medryckande.

Jag ser en stor begåvning som med några fler spelningar i bagaget kommer kunna ta över scenen så att man blir mållös. Tills dess njuter jag av att kunna få säga att jag såg henne tidigt i karriären.