Ulf Lundells konsert på Helsingborg Arena var episk, och då menar jag Springsteen-episk. Inte på ett utsålt Ullevi sätt men i ett mindre intimare format och därför faktiskt bättre. Mycket tack vare att man bara använde halva arenan blev kontakten mellan Ulf Lundel och publiken total.

Han börjar tungt, ökar tempot, drar sen ner tempot i ett drygt halvtimmen långt segment där han och Janne Bark spelar akustisk och resten av bandet kompar lågmält. Just när jag börjar tycka detta blir tråkigt exploderar allt och den sittande publiken ställer sig upp. Ulf Lundell lovar publiken att nu när ni har rest er så kommer ni inte att få sitta på två och en halv timme, och han håller vad han lovar med besked. Resten av konserten håller ett högt tempo med några andningspauser.

Om jag innan konserten hade fått veta att han skulle spela i tre timmar och en kvart (!) hade jag nog varit tveksam men när konserten var slut undrade jag var tiden hade tagit vägen.

Och bandet, vad skall jag säga om bandet som gör dom rättvisa? Fantastiska, E street band tajta, makalösa och fantastisk spelglädje räcker inte men det är i alla fall så nära det går att komma.

Jag märker att jag gärna gör kopplingar till Bruce Springsteen och hans E Street Band men den jämförelsen är inte riktigt rättvis för någon av dom men det finns onekligen beröringspunkter. En sak är t.ex. att Ulf Lundell under turnéns gång har ändrat friskt i spellistan mellan spelningarna, både ändrat ordningen men även bytt ut låtar eller spelat en låt akustiskt en kväll och elektrifierat en annan.

Det är inte lätt att hitta några favoritögonblick men jag vill särskilt nämna ”Hon Gör Mig Galen”, ”Club Zebra”, ”Omaha” och tunga ”Gruva” som sattes in i sitt sammanhang under kvällens längsta mellansnack när han berättade om en spelning i en krisdrabbad liten ort på 90-talet och parallellerna till dagens situation.

Om detta är den avskedsturnè Ulf Lundell påstår att det är så råder jag er att ta chansen att se honom innan det är försent.