Banditos stannar till på Norrehus i Klippan och gör på den lilla utescenen sin fjärde spelning av 26 på Skandinavienturnén. Banditos, bestående av sex medlemmar, bildades runt 2010 i Birmingham, Alabama men är numera baserat i Nashville. Banditos har ca 600 spelningar bakom sig de senaste tre åren och det hörs. Det är tajt, de kan varandra och ser ut att trivas tillsammans på scenen. Nu i våras kom det självbetitlade debutalbumet ut på Bloodshot Records. Influenserna till Banditos musik är många, men soundet blir i slutändan ändå helt och hållet deras eget. I Long Gone, Anyway spelar Mary Beth Richardson kazoo så att den efter tre år faktiskt ger upp, så de håller inte tillbaka precis.

Banditos har gott om bra sångröster, men det är när Mary Beth Richardson tar ton som det verkligen händer! Då går Banditos från att vara ett riktigt bra band till ett riktigt bra band som dessutom är något alldeles unikt. Det är som om Janis Joplin får en touch av Edit Piafs vibrato och hon sjunger på ren svenska skiten ur de flesta. Det är intensivt och innerligt och jag är glad att hon lämnade kyrkokörerna bakom sig. Nackhåren reser sig och jag får gåshud på armarna i sensommarkvällen.

Det hade funnits plats för många fler igår där på gräsmattan i Klippan, men vi som var fick där ha Banditos för oss själva ett litet tag till. Redan måndag kväll spelar Banditos i Höganäs och sedan kör Skandinavienturnén på till den 13 september. Turnéarrangören Rootsy Live har gjort ännu ett lysande bandval, bra jobbat!

Lyssna gärna på Old Ways, där får ni ett gott exempel på vad Banditos och Mary Beth Richardson går för, men glöm inte heller att lyssna på gitarren, så vacker, mjuk och slingrande.

En man i publiken sammanfattade det hela kort och koncist: Det är jävla bra! Han sade det visserligen trettio gånger ungefär, men han hade ju faktiskt rätt varenda gång…