Three chords and a cloud of dust – Stacie Collins sammanfattar det själv rätt bra i Hey Mister. Stacie Collins från Nashville har med sig bland annat sin make, basisten Al Collins från Jason & the Scorchers, i sitt ALmighty3.  För er som inte sett henne live kan jag bara säga att Stacie Collins har en helt otrolig energi, får ni möjlighet så kolla själva om ni får möjlighet! Man bli liksom lycklig och lite avundsjuk på en och samma gång.

Vi får höra både gamla välbekanta låtar och smakprov från det kommande albumet. Mestadels är det så ösigt det bara kan bli, men ibland drar Stacie Collins ner på tempot. I till exempel i Lucky Spot förvandlas utrymmet framför den lilla scenen till dansgolv.

Efter ungefär trekvart tar Stacie Collins en kort och välförtjänt paus och då står några av oss som såg förra konserten och diskuterar om det var bättre eller sämre den här gången. Åsikterna går givetvis (!) isär, kanske beroende på att förväntningarna var så höga efter konsertupplevelsen vi fick förra gången? På Norrehus blir det mer klubbkänsla, trångt och nära längst fram, inte minst när Stacie Collins framåt slutet på konserten ger sig ut och runt i lokalen med sitt munspel.

Efter ytterligare drygt en timmes harp-howlin´ twang-bangin´ rock´n´roll får vi som avslutning Jimi Hendrix Fire, AC/DCs It´s a long way to the top (if you want to rock´n´roll) och allra sist Baby please don´t go, som för mig är en Them-låt, men jag lärde mig precis att den har rötterna mycket längre tillbaka i tiden än så (tack Wikipedia).

Fredagen var en blåsig dag i Skåne, men när jag klev ut i natten hade det blivit alldeles lugnt. Vindarna insåg väl att de inte kunde mäta sig med stormvinden som precis gått av scenen inne på Norrehus!

(Måste bara få berömma kvällens DJ! Norrehus har alltid bra musik, men igår fick jag Jason & the Scorchers Blanket of sorrow, Steve Earle´s Galway Girl och Warren Zevons version av Werewolves of London i snabb följd, och sen bara fortsatte det…)