Klockan börjar närma sig 21:00 och jag går bort mot Luna-scenen för att se Maskinen som ska börja spela 21:15. Ett band som jag tror att de flesta i Sverige känner till, de har en fantastisk förmåga att kontinuerligt släppa musik som välkomnas och tas emot av väldigt många. När jag närmar mig så är det första gången på den här festivalen som det är riktigt galet fullpackat framför scenen och publikhavet sprider ut sig långt åt sidorna, alla tycks vilja vara där.

På scenen ser vi ett förutom lampor och mixerbord, fullt av skyltdockor iklädda Maskinen-hoodies och glasögon (som senare kommer börja blinka till musiken).

Till ett totalt öronbedövande basljud kommer Frej Larsson och Herbert Munkhammar instormande på scenen och totalt glädjekaos utbryter. Maskinen har med sig den enorma publiken redan innan de kliver in på scenen och vi får uppleva en konsertfest av allra galnaste slag. De bjuder enormt mycket på sig själva, sträcker sig ut till publiken, får med publiken i sina texter. Jag har inte möjlighet att stanna hela konserten, men de får även upp Joy på scenen. 

Maskinen behöver upplevas live för att man verkligen ska kunna förstå vilken galen fest de bjuder på, när jag går därifrån är jag fylld av ett enormt glädjerus, så jävla bra!