Den här konserten går verkligen till historien. Efter en och en halv låt bryter Dave Grohl benet. Vi tror alla att konserten är slut, men han gipsar benet och fullföljer konserten med bravur, sittandes.

Först ut på scenen var svenska Ghost och nya Papa Emeritus III, tyvärr är det solsken och sommarkväll, även om det är fantastiskt i vanliga fall så är det inte så man villl se Ghost. Dom behöver lite mer mörker för att göra rättvisa till sin mystik.

Strax före kl 21 går Foo Fighters på med en sjukt energisk Dave Grohl och de öppnar med ”Everlong”. Han springer ut på den långa tungan som går ut i mitten av scenen och hälsar på publiken. Halvvägs in i andra låten snubblar han och trillar ner i diket, bandet fortsätter spela samma slinga om och om igen. Man märker att det har hänt något sen ser vi Taylor Hawkins (fortfarande spelandes) titta oroligt på någon som kommer fram och pratar med honom och vi ser att han skriker ”DAVE?”, strax efter avslutas låten, bandet lägger ifrån sig sina instrument och springer fram till scenkanten. Snart får vi en bild på storbildsskärmarna som visar Dave där han ligger i diket mellan scenen och publiken. Han får en mick och förklarar att han brytit benet ”In a bad way”. Senare på röntgenbilderna får vi se att smalbenet är av på mitten. Han ber resten av bandet att spela några låtar till men säger att han måste avbryta och får komma tillbaka vid ett annat tillfälle.

Efter ett kortare avbrott så spelar resten av bandet (som ser lätt chockade ut) ett par låtar och under andra låten (Queens Under Pressure) kommer Dave in igen, PÅ BÅR och sjunger sista refrängen. Han får sitta på en stol och med sig har han läkaren som sitter och stabiliserar foten medan han spelar ”Learn To Fly” och ”Something From Nothing” från senaste skivan Sonic Highways. Han säger att ”Kanske kan jag inte gå, springa och allt den skiten men jag kan spela på den här gitarren och skrika.” Efter ytterligaren en låt, ”The Pretender”, går han av scenen för att få benet gipsat. Han kommer ut igen och ber sedan om ursäkt ”Im sorry, I got to excited” (förlåt, jag blev för upphetsad) och syftar på hoppet från scenen. Hela Ullevi står och jag tror inte någon sätter sig ner under resten av konserten.

Efter att han nu kommit in tredje gången på scenen så riktar han ett väldigt uppriktigt tack till bandet som kan hålla igång även utan honom. Trummisen Taylor Hawkins har räddat dagen, och på honom själv verkar det vara lite motvilligt. Under presentationen av bandet får vi får ett litet pottpurri med bland andra ”Another One Bites The Dust” och ”Schools out”.

Efter detta så fortsätter konserten… ”som vanligt”, vill jag säga men inget med den här konserten var vanligt. Dave genomför konserten sittandes på en stol med sitt brutna ben, han spelar, sjunger och röjer. Låten ”Walk” med textraden ”I’m Learning to walk again” blir ju mer aktuell än någonsin.

Han får han ett par kryckor och hoppar ut längst ut på den stora tungan och står där och sjunger tre låtar, assisterad Chris Shiflett på endast en akustisk gitarr. (Han tackar nej till en stol) Vi får bland annat en riktigt stark version av ”My Hero” som han tillägnar läkaren som hjälpt honom med benet under konserten. Vi får även höra ”Times Like These” och jag blir i alla fall påmind om att livets bräcklighet.

Tillbaka på scenen sitter han där i sin stol och framför låt efter låt, han pratar med publiken, dricker champagne direkt ur flaskan (doctors orders!) och ser faktiskt ut att trivas riktigt bra. Vi får höra en rad hits som ”All My Life” och ”These Days” (där han sjunger ”one of these days I bet you leg will be broken”)

Vi får höra ”Breakout” som han tillägnar de gamla fansen och sen vill han sjunga en kärleksvisa för oss som stannat och hängt med den här underliga kvällen och vi får höra ”Big Me”, mobilerna åker fram och Ullevi förvandlas till en stjärnhimmel. Efter det lilla lunga tempot får vi ”Let There Be Rock” (AC/DC) och han röjjer verkligen där han sitter i stolen med sin fot.

De avslutar efter totalt mer än två timmar med ”Best of You” och publiken sjunger med i en sällan skådad allsång, jag tror faktiskt att Dave blir lite gråtmild. De lämnar till slut scenen Dave hoppandes på kryckor och bandet går bredvid honom, stöttandes.

Den här konserten går verkligen till historien. Jag har sett artister göra klart spelningar blodiga och med utslagna tänder, men att under konserten bryta benet, få det gipsat och fullfölja konserten… Alla tankar på att den mannen är mänsklig är för evigt borta.