Väl på plats och tre minuter innan kvällens första artist, EM & her music, ska börja spela är det en liten skara människor som samlats framför scenen och de stolar som ställts upp. Faktiskt den minsta publiken jag sett. Två personer. Inklusive mig. Med några ur personalen, en pojkvän och Lars är vi ungefär fem stycken när EM & her music kliver upp på scenen.

Jag har inte tidigare hört talas om EM&HM, eller Emelie Lindén som hon heter, så jag hade inga direkta förväntningar. Men hallå vilken härlig överraskning! Vilken röst! Skamkänslan jag under de första två låtarna hade, över den extremt lilla publiken, släpper och jag känner mig istället glad över att fler inte är här. Det blir som att sitta i sitt eget vardagsrum med sina fem närmsta vänner, det blir intimt och exklusivt.

Vi får tio fina låtar (där Capital City Rain snabbt blev en favorit) och lite mellansnack innan hon tackar för sig och lämnar över scenen.

Femton minuter senare kliver Bräkne-Hoby upp iklädd tunna badtofflor, en röd morgonrock i siden och pilotbrillor. På en projektion i bakgrunden svischar Bräkne-Hoby (tätorten) förbi och det sätter igång direkt.

Det är en fin föreställning, skratt och allvar blandas i en härlig kompott ackompanjerat av låtarnas musikvideos som spelas i bakgrunden (blir något absurt med Lars både på scen och Lars ansikte stort bakom ryggen på honom). Låtarna varvas med historier från hans liv. Om kärleken till sin familj och sitt band, om en trasig relation till sin bror och om en 10-årig pojke vid namn Frej Larsson. Vi får följa med till Simrishamnsgatan i Malmö och till en folkhögskola i Uppsala (Extra roligt då jag kommer från Uppsala, samt bott ett tag på Simrishamnsgatan).

För Emelie och Lars skull är det fantastiskt tråkigt att fler inte kom till Skylten, men för min egen del ser jag fram emot fler konserter med enbart ett tiotal personer i publiken. Jättefint! Tack!