Danska Julias Moon är kvällens förband och de stegar upp på Debaser Medis scen strax innan klockan kl 20 framför en något avvaktande publik. Man märker att det är en onsdagskväll och att helgstämningen inte ännu riktigt infunnit sig trots ”lill-lördag”.

Julias Moon har redan slagit i hemlandet med singeln ”Lipstick Lies” som var en av de mest spelade låtarna förra sommaren i Danmark, och i april ska de spela inför ett utsålt Vega i Köpenhamn. Danskarna gör sin andra spelning i Sverige när de följer upp gårdagens spelning i Lund och drar direkt igång med låten “Delirium”. Man hör spår av den ljudbild Frank Ocean byggde upp på hans debutalbum ”Channel Orange” mixat med en retrodoftande 80’s pop, och sångaren Louis Samson visar sig vara en ytterst kompetent R’nB-sångare med en grym röst. 

Publiken börjar sakteligen strömma till och lagom till gruppen tredje låt ”Palace” som drivs av en pumpande basslinga och snygga keytar (!) partier så ser jag hur publiken börjar dansa med, och när den smittsamma refrängen kickar in så känner jag att detta är ett band jag får börja hålla koll på. Julias Moon har definitivt framtiden för sig och visar ikväll att de har en känsla för hits, och jag är säker på att de kommer finnas med på många av sommarens spellistor.

Lagom till bandets avslutande låt ”Lipstick Lies” har det samlats en hyfsat stor publik som letat sig fram till scenen efter uppmuntran av sångaren som på klanderfri svenska bett publiken ta några steg framåt (det visar sig att han har släkt i Sverige som dessutom är på plats). Julias Moon ger sitt allt på sista låten, och speciellt trummisen skiner lite extra som strategiskt placerat trumsetet i sidled som får honom lite mer i fokus. 

Jag tror att Julias Moon fått några fler svenska fans efter spelningen, och personligen hoppas jag de återvänder till någon av våra svenska festivaler då deras dansanta musik gör sig perfekt för ljumna sommarkvällar.

Kvällens huvudakt Jungle är ett band jag har hört det pratats om länge. När jag besökte den engelska showcase-festivalen ”The Great Escape” i maj förra året så blev ”du borde se Jungle…” nästan en standardfras när man frågade vilket band folk tyckte jag borde se.

Den gången hade jag inte möjlighet att se dom så jag var rejält taggad inför spelningen, och ett nästintill utsålt Debaser Medis vittnar om att jag var långt ifrån den enda som ville se det hypade bandet. 

Jungle är duon Tom McFarland och Josh Lloyd-Watson som länge var väldigt hemliga med sina identiteter för att musiken skulle stå i centrum, och när konserten drar igång så är det den supersnygga ljusshowen som tar fokusen och hjälper den 7 man starka orkestern att behålla sin låga profil. Jungle sätter full fart direkt med ”Platoon” och man slås av deras otroligt tajta sväng och bandet radar upp låtar som ”Julia” och ”The Heat” i ett frenetiskt tempo utan att vackla. Det är fantastiskt att se en så otroligt välsmord maskin som får hela Debaser Medis att koka med sin souliga funk, fast fortfarande på ett lekfullt sätt. 

Bandet drar något på tempot i ett parti med westernflörten ”Smoking Pixels” som senare går vidare till ”Lucky I Got What I Want” som görs i en lite mer suggestiv tappning, och “Drops” där basen vibrerar så man känner det i hela kroppen i bästa James Blake-manér. 

Mest jubel river ”Busy Earnin’” ner och publiken får hela Debaser golv att gunga när låtens trumpetparti drar igång en dansfest utan dess like som fortsätter i extranumret ”Time”. 

Bandet spelar i lite över en timme och verkar uppriktigt överraskade och tacksamma av mottagandet när de tackar den euforiska stockholmspubliken. Jungle hade varit en perfekt festivalbokning och man kan ju bara hoppas att de dyker upp i Sverige redan i sommar och uppträda inför en större publik, det finns ju bevisligen gott om fans.

Text: Robert Johnsson