en 27-åriga Hannah Aldridge från Muscle Shoals i Alabama tar emot på Kulturkvarteret och bjuder, ensam på scen med sin gitarr, in oss till sista spelningen på turnén. Det blir nästan lite vardagsrumskänsla, ett upplägg som passar utmärkt i den mörka, nästan fulla lokalen.

Hon bjuder på det mesta från den hyllade Razor Wire från 2014 och hon är en mycket god historieberättare, inte bara i låtarna. Hon är både rolig, varm och självironisk i mellansnacken, där hon förklarar bakgrunden till låtarna, och berättar leende att hon bara skriver mörka sånger. Vi får också veta att hon skriver musik till skräckfilmer – bara det!

Hon inleder med Lie Like You Love Me, en av mina favoriter på albumet, och redan där glömmer jag bort att jag innan konserten tänkt att det var synd att hon inte hade något band med sig. Musiken har definierats som dark americana, men man hittar även en hel del soul, och jag tycker faktiskt det blir tydligare live utan band.

Hon berättar om sonen Jackson, döpt efter Jackson Browne och spelar hans These Days och senare även Black and White, skriven till sonen. Vi får också höra hennes fars Modern Day Bonnie & Clyde innan hon pluggar ur gitarren och ger sig ut i publiken och avslutar med Howlin´ Bones.

Nu när turnén är avslutad är det dags för nästa album att spelas in, och utifrån de smakprov vi fick höra, bl a Gold Rush, kan jag nog lova att den kommer att vara värd att lyssna på och det lät nästan som att hon lovade att komma tillbaka, snart. Hon är så välkommen!

Först på scen under kvällen är Anton Essinger. Emma Essinger är storasyster, men nog om det, för han står stadigt på egna ben! Rösten är riktigt bra och hans gitarrspel inte långt efter. Jag anar mer än vet att en av husgudarna måste vara Ryan Adams och sämre förebilder kan man ha. I alla fall i min värld.