De börjar sakta men säkert medan lokalen fortfarande fylls på med en variation av olika människor. Musiken låter som en blandning mellan elektronisk indiepop och psykadelisk rock. Och på något sätt känns det inte alls så galet som det låter på papper, för det fungerar bra ihop med ena sångarens energiska och spretiga scenspråk.

Han spelar både tamburin, trumma och gitarr under spelningens gång, alla ackompanjerat av rätt charmiga rörelser. Spelningen känns lite som en mjuk bergochdalbana vad gäller tempo och känsla, då flera av deras låtar har en blandning av allt möjligt och känns dramaturgiskt korrekta men samtidigt lite utan logik. Men vem behöver logik när man låter bra och har en stark scennärvaro?