Lars Winnerbäcks livekonserter är och kommer alltid förbli en plats där människor i alla åldrar sitter och gosar, där alla olika personligheter samlas under samma himmelska tak och där vakter bara går runt, äter och njuter av en skön stämning. En kärlekens plats.

I samma sekund som Winnerbäck äntrar scenen till musiken av ”Dunkla rum” sprider sig ett dån av en trånande publik. Utan vidare ord kickar Winnerbäck igång konserten på allvar och redan från start är det 100% energi från publiken. Dessvärre går Winnerbäck inte upp med samma energi som tidigare år jag sett honom utan visar nu en lite tröttare sida. Inför tredje låten, ”Vem som helst blues” hälsar han alla välkomna och snackar en kort minut vilket följs av en drös med kärleksapplåder från publiken. Winnerbäck är tillbaka i sitt esse, precis där han trivs som bäst. En närvaro kombinerat med fullkomlig passion och en trovärdighet i varje ord och i varje berättelse gör att Winnerbäck skapar en relation med publiken. Detta är något som jag uppskattar för tro mig, att lyssna på Winnerbäck live gör att man vill följa med på hans resa, oavsett ifall han vill ta ett ”Järnvägsspår” med ”Solen i ögonen”, eller skriva ett ”Utkast till ett brev” till ”Ett sällsynt exemplar”.

Hela konserten levereras i en typisk Winnerbäck-anda med gamla godingar fast med nya toucher, något som inte alltid uppskattas av alla där jag är inkluderad. Men Winnerbäck gör det på ett snitsigt vis vilket gör att, trots att större delar av konserten betår av gamla låtar, uppfattas många av dem som helt nya.

Att köra ett tältkoncept är genialiskt och skapar en gemytlig känsla bland de drygt 4000 i publiken. I det varma sommarvädret valde många att sitta på en slätt utanför tältet. Under en vacker solnedgång fick vi uppleva låtar som ”Elegi”, ”Ingen soldat”, ”Hosianna”. Winnerbäck sparade sina bästa låtar till 2 extranummer där publiken fick njuta och sjunga med till låtar som ”Hugger i sten” och ”Kom ihåg mig”.

Text och Foto: Johannes Vimmlis Norlander