När de första banden till andra upplagan av Bråvallafestivalen släpptes så kom det blandade reaktioner på sociala medier. En del var enbart positiva medan andra inte alls var rädda för att uttrycka sitt missnöje över bandsläppen.
Jag förblev dock optimistisk när dem släppte det ena efter det andra av mina favoritband. Dessutom förundrades jag ännu en gång över både storleken och bredden på festivalen. De gick ut med jättar och dragplåster som Iron Maiden, Axwell ^ Ingrosso (2/3 av Swedish House Mafia) och så självklart Kanye West. Trots det så fanns den där skaran med människor på Bråvallas facebooksida som inte var nöjda. De ville ha mer hårdrock, mer house, mer hiphop, mer indie, mer lokala band, mer svenskt och det mest uppmärksammade: mer kvinnor.
Säga vad man vill om årets bandsläpp och genusfrågan som man kan (och ska) prata om i hur många medier som helst, men det kändes som att alla som klagat ändå var där. Och att döma av det nya rekordet på 56 071 sålda biljetter (4 481 mer än förra året) så kan det ju inte ha varit en så dålig line-up ändå.
Om man ändå är inne på att jämföra saker med förra året så fanns det ju en hel lista på saker som många, inklusive jag själv, hoppades skulle försvinna till årets upplaga. Bland annat alla långa köer till bankomater, matställen och toaletter. Något som jag tycker drastiskt förbättrats till i år. Dem hade ordnat fler toaletter och fler och bättre matställen samt gjort om festivalområdet till ett mycket smidigare upplägg.
Sedan att det blev problem med Bråvallas nya, kontantlösa armband första dagen och att det skedde en otroligt hemsk olycka i blixtovädret andra dagen överskuggade nog den förbättring som faktiskt skett sedan förra året. För det känns som om allting flöt på mycket smidigare.
Och om det som drar ner årets betyget är vädret så måste man inse att FKP Scorpio inte kan styra över naturens krafter.
Publiken
Om det var något som gjorde mig glad så var det att se hur många som trotsade regnovädret och ändå stod längst fram och hoppade och dansade och sjöng med till sina favoritlåtar. Vi fick dessutom se en hel uppsjö av färger och stilar och logotyper på regnponchos i år.
Det var även härligt att höra att människor bara stannat till på väg förbi en scen för att sedan förälska sig i bandet och stanna kvar hela framträdandet. Det är ju det som är tjusningen med festival, att man förutom att få se sina favoritband även hittar ny musik att lyssna på.
Bäst och sämst
Det bästa framträdandet för mig är oavgjort mellan Imagine Dragons och Sam Smith. Imagine Dragons var fart och fläkt och fantastiskt från start till slut och fick dessutom med sig hela publiken. Sam Smith däremot var lugn och lågmäld och förtrollade hela publiken med sin änglaröst. Dessutom var han så genuint rörd över hur många som faktiskt kommit dit för att se honom att man bara ville ge honom en stor kram.
Det bandet som var absolut roligast att fotografera var We Came As Romans som inte stod stilla mer än någon minut och vars basist snurrade runt och hoppade konstant hela spelningen.
Det sämsta för mig var nog, förutom förseningen vid insläppet första dagen på grund av strul med festivalarmbanden, att få höra om blixtnedslaget på fredagen där några personer fick allvarliga brännskador och var tvungna att föras till sjukhus.
Sammanfattning
När det väl kommer till kritan så var festivalen mycket bättre i år, även om jag också kanske saknade några band i line-uppen. Men det lämnar ju bara rum till förbättring i framtiden. Jag tror även att man om några månader kommer glömma regnet och minnas allt det bra.
Jag längtar redan tills nästa år då festivalen kommer tillbaka samma helg i juni, förhoppningsvis med ännu bättre line-up, produktion och väder.