Ikväll står dem som förband till Takida och går på till oförskämt lite publik. Det är dock inget som hindrar dem eller dämpar sångarens energiska scenspråk som innehåller dans och skutt och headbangande. Musiken är rockig och sådär lagom hård. Under de första låtarna bleknar de andra bandmedlemmarna jämte den väldigt livliga sångaren som enligt bandets facebook-sida går under namnet Victory Awsome.

Men lite från ingenstans så hänger basisten av sig sin bas på den ena gitarristen och börjar lite småförföriskt ta av sig sin skjorta. Sedan vänder han ryggen till den sakta växande publiken och börjar knäppa upp sina byxor. I en enda rörelse drar han ner dem och moonar inför publiken. Detta skapar en del tjoande, men till största del blir det endast förvirrade blickar. Kanske är den här publiken, med en medelålder på 40, lite för mogen för sådana rock’n’roll-fasoner. Jag tycker dock det är underhållande och rätt fantastiskt. Det här är ett band som är otroligt musikaliska, fulla av energi och bjuder på sig själva. Men kanske inför fel publik.

Takida bildades 1999 och gick då under namnet Tender. Efter ett namnbyte så släppte dem sitt debutalbum 2006, men det var singeln Curly Sue från bandets andra album Bury The Lies som raketstartade deras karriär som folkkärt rockband. De har nu släppt fem fullängdsalbum, varav det senaste All Turns Red släpptes nu i mars och innehåller den nya singeln One Lie.

När ljuset släcks ner så går publiken genast igång men exploderar först när bandet entrar scenen. I de främre raderna är publiken en blandad kompott, men ju längre bak man kommer desto tydligare blir det vilken målgrupp bandet spelar för. Kvinnor och män snarare än tjejer och killar.

Inklämda i början av spelningen finns några låtar som ger en eloge till Boxroom-turnén dem gjorde förra året. Och visst är Takida mer av ett rockballad-band, men jag kan till en början sakna lite hårdhet och rockstjärne-attityd.

Sångaren Robert Pettersson har en väldigt öppen och ärlig ton i sitt mellansnack. Även om mycket säkert är något han säger i alla städer så skriker ändå hela publiken så fort dem hör Norrköping eller Peking. Och det blir både oh-ande och a-ande när han pratar om låtarna, turnén och lite oväntat även kroppsodör.

Han pratar även om att få igång publiken och hur han vill skapa ett party, men det känns lite tafatt och utdraget. Efter ett par låtar så får dem ändå upp tempot och när alla verkar vara varma i kläderna, så känns den lugna början som ett smart drag för att skapa någon slags alternativ dramaturgi i sin spelning.

När konserten närmar sig sitt slut så drar dem upp volymen och kompenserar den sega starten med att spela, i mina ögon, kvällens hårdaste låt Evil Eye.

Förutom Evil Eye så spelade dem bland annat One Lie, You Learn, Never Alone Always Alone, Jaded, Swallow (Until You’re Gone) och The Fear.

Jag vill tycka att det är fantastiskt, men jag måste nog säga att jag ikväll föredrog förbandet över Takida.