”Ikväll skall vi ut på en lång resa. Jag kan inte lova er att vi kommer tillbaka dit vi började, för vi skall resa i tiden”

Ungefär så inleder Jesper Binzer spelningen, och det sammanfattar det hela ganska bra. D-A-D firar trettio år som band genom att köra en turne där de gör trettio stopp i Danmark, och trettio stopp i resten av Europa. De väljer dessutom att lägga dessa spelningar på de arenor som stöttade dem i början. Detta innebär, såklart, att det rör sig om mindre arenor, och är anledningen till att Debaser Medis ikväll är fullt till bristningsgränsen och temperaturen ligger långt över vad som är bekvämt. Men, vilken roll spelar sådana kroppsliga umbäranden när det D-A-D är i stan?

De tuggar sig igenom allt ifrån Counting The Cattle (dena gång i någon sorts ’Hip-Hop/Kid Rock’ inspirerad version) till I Want What She’s Got. Låt mig dock vara tydlig på den punkten att det är materialet från de klassiska plattorna som publiken (och för den delen även eder ödmjuke recensent) är där för att höra. Det är Sleeping My Day Away, Jihad, Grow Or Pay  och liknande som verkligen får det att hända något i publiken. Vi får även en akustisk Laugh ’n ½ och de avslutar (såklart) med It’s After Dark.

Jag har alltid tyckt att de kör så mycket de orkar på sina spelningar och så även ikväll. Dessvärre är det samtidigt ganska uppenbart att de faktiskt inte orkar lika mycket nu som de tidigare gjort. När jag såg dem första gången någon gång i mitten av nittiotalet så kändes det lite som att bli överkörd av ett enormt diesellokomotiv som fullkomligt struntade i vad som stod i dess väg. Ikväll är det inte riktigt så, det är mer nån sorts rälsbuss som lite kämpar i uppförslut. Det märks också att Laust Sonne (trummor) är dryga tio år yngre än övriga bandmedlemmar då han har en helt annan energinivå.

En del av låtarna har också broderats ut med musikaliska utsvävningar, oftast från Jacob Binzer (gitarr), och det är inte alltid som dessa faktiskt tillför något till låtarna.

Jag är glad att jag gick dit, det var en bra spelning, men jag kan inte lite undvika att känna att det borde varit så mycket mer.