Nästa band ut på scen är Dead Soul vars musik är betydligt bluesigare än NIGHTs och sångarens djupa röst förstärker det släpiga, mörka soundet. Det är hårt, som rock ska vara, men lugnt och sinnesfullt på samma gång. Lokalen fylls på bra framför scenen och av publiken att döma är det många som antingen har lyssnat in sig på bandet eller är fans sedan tidigare. Inte så mycket allsång, men stampande fötter och huvuden som nickar i takt är ett genomgående tema bland publiken. Mellan låtarna hörs dessutom höga, genuina applåder. Välförtjänta applåder enligt mig, för det låter riktigt bra.

Tung rök och lukten av rökelse fyller scenen långt innan de maskerade bandmedlemmarna, ”the nameless ghouls”, ens äntrat scenen. När Ghost äntligen går på den nu rena, kyrkliknande scenen så exploderar publiken som på något mirakulöst sätt fyllt upp varenda liten vrå i lokalen.

Sångaren, som går under namnet Papa Emeritus II, leder med sina enkla rörelser och polerade röst publiken in till allsång redan i första låten. De dirigent-liknande rörelserna känns som en viktig del i den välregisserad showen, som på ett stilfullt sätt gör om publiken till marionettdockor.

Musiken är en fantastisk blandning mellan hårdrock och latinskt mässande. Med melodiösa slingor känns det både originellt och välbeprövat på samma gång. Även om jag hört Ghost på skiva så slås jag över hur Påvens röst är ljus och ren och enkel att lyssna på, även i de tyngre partierna. Kanske blir det tydligare mot det hårda och dundrande ljudet som blir live.

De starkaste djävulsvibbarna försvinner lite under spelningen, men jag kan inte undvika att bli lite frälst. Och om det är som bandet själva säger, att dem med kommersiell rockmusik ska samla in själar till djävulen, så lyckas dem. Dem flesta är nog beredda att ge upp sina själar ikväll, för lite mer av Ghost och deras än så länge vinnande koncept.