Adée:

Ölandsfödda Adée eller Ida Olsson som hon heter är tredje artisten ut på Metropols scen ikväll. Jag har tidigare bara hört ett par låtar av henne och hennes sidoprojekt, Ellda (en hiphopduo hon har tillsammans med sin bror) så jag antog att det skulle röra sig om soul/rnb när Adée och bandet ställer sig på scen. Men att kalla Adée för en soulsångerska är lite för enkelt. Adée röst sig mellan jazz, blues, hiphop och förstår soul men en fantastisk närvaro och kontroll på rösten. Just inspirationen från hiphop blir väldigt tydlig i låten Same town där hon nästan rappar i texterna, och den digitala trummaskinen som är en del av bandet i kväll bidrar även den till att ljudbilden känns väldigt hiphop. Som motpol till det moderna finns även en girarrist med på scen som ger en cool kontrast då hans bluesiga komp gör att låtarna får en annan tyngd och kombinationen är väldigt lyckad. På låten Burning candle är det just Adées röst och bluesgitarren som spelar huvudrollerna och där visas ännu en gång prov på hur mångfasetterad Adée är som sångerska. Man kan ana att både Lauryn Hill och Erykah Badu är båda stora inspirationskällor och det jag uppskattar med de artisterna är detsamma jag ser i Adée, närvaron och det man så enkelt brukar kalla just ”själ”.

Text: Robert Johnsson

Sleeping Haze:

Sleeping Haze anslöt till Talentcoach efter att de varit med musiktävlingen Musikdirekt i våras. Som band har det varit aktiva i lite mer än två år och mitt första intryck är att det här är helt fantastiskt. Sångaren Per Jonssons frisyr och gitarristen Henry Ljungrens utsvängda brallor skvallrar lite om att vi kommer ta en sväng förbi 70-talet med Led Zeppelin som en referenspunkt. Men förutom att just sångaren påminner lite om just en viss Robert Plant när han sjunger (som förstås aldrig kan vara något negativt) så har vi att göra med ett band som absolut inte går att sätta i ett fack och bestämma genre på. Sleeping haze rör sig mellan 70’s rock, stoner och stundtals låter det även lite som grunge. Sättet bandet bygger upp låtarna med temposkiften och melodier i kombination med sångarens nyanserade röst gör att de 20 minuterna som bandet har försvinner snabbt och man lämnas med känslan att man vill höra mer. Bandet gläntar på dörren ibland med ett gitarrsolo och man får känslan av att om tillfälle ges så kan de ge sig ut på en jamsession som skulle hålla på hela kvällen, och jag skulle absolut inte ha några problem med det. Den låt som drar ner mest applåder från publiken ikväll är den finstämda akustiska låten Mountain song som bryter av mot de tidigare låtarna. Det ska bli spännande att se ett längre set med detta band för det gav verkligen mersmak.

Text: Robert Johnsson

Bilder på Mashima:

We met tomorrow:

Oskarshamns-trion är helt klart kvällens huvudattraktion. Den tidigare glesa publiken framför scenen har nu fyllts på med människor som väntar på att spelningen ska dra igång. We met tomorrow har turnerat flitigt under året. De har bland annat agerat förband till den amerikanska countrygruppen T urnpike Troubadours på deras sverigeturné och varit över atlanten för ett besök på Muse Expo i Kalifornien. Till våren är de inbjudna till att spela på SXSW i Austin, Texas. Intresset för bandet är stort som sagt.

För det råder inget tvivel om att det är ett speciellt band som står framför oss på scenen. Jag har ett dem spela live ett par gånger i år och det som slår mig är hur de varierar sina låtar och tycks ändra lite så det känns nytt.  Mycket är tack vare sångaren Rickard Lindgrens som med sin röst hittar nya vägar och man hör nya nyanser i melodierna så ingenting känns givet och tillrättalagt. Kvällens höjdpunkt är Funny Heart där bandet i avslutet på låten går loss ordenligt på sina instrument och det är något som går hem hos Hultsfredspubliken.

Det ska bli spännande att följa We met tomorrows framtid och för er som längtar efter nya låtar av bandet så dök den här upp för några veckor sedan, låten Poor Souls. 

Text: Robert Johnsson

Bilder på Indevotion:

Bilder på Trofast: