Ikväll intog Miss Li och hennes band stora scenen på Gröna Lund. Det har gått över ett år sen jag såg henne senast, det känns som en hel evighet eller i alla fall alldeles för länge sen. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett henne sen Rookiefestivalen i Hultsfred 2006, då jag såg och hörde henne första gången. Redan då föll jag för hennes fantastiska röst,utstrålning, unika ljudbild och hennes fantastiska förmåga att underhålla och koppla ett grepp om sin publik, man vill bara ha mer och önskar att konserten aldrig ska ta slut.

Sedan dess har mycket hänt och inte minst med musiken. Hon har på de här åren och i samarbete med Sonny boy fått ihop otroliga mängder med bra låtar. Ljudbilden har blivit större med tiden, fler lager av instrument har hittat in på ett fantastiskt sätt och samtidigt harmonisera det och lyfter fram Miss Lis karaktäristiska röst.

Ikväll blandas det flitigt mellan nya och gamalt, låtar vi får höra är bland annat ”Oh boy”, ”Dancing the whole way home”, ”Plastic faces”, ”Transformer” och många fler, dessutom så bjuds på de underbara tolkningar av Olle Ljungströms ”nåt för dom som väntar”, Magnus Ugglas ”1:a gången” och inte minst den låten som jag personligen längtat extra på att äntligen få höra live, Pugh Rogefeldts ”här kommer natten”, en låt och tolkning som jag inte i ord kan beskriva hur magiskt bra jag tycker den är, men live, ja då var den till och med lite bättre.

Tidigt i konserten får vi veta att Miss Li för dagen har 39 graders feber och bihåleinflammation därför var hon lite orolig inför konserten. Vilken kan förklara att jag inte tyckte konserten började lika enerigfyllt som jag är van vid. Men ett par låtar in i konserter är det precis som att feber och allt släppt, för plötsligt är det fullt ös och hon säger att det är mycket tack vare den fantastiska publiken. Publikresponsen är på topp och när man tittar sig omkring ser man alltid hur glada besökare sjunger med, dansar, klappar och gungar med till den enormt medryckande musiken.

Hon berättar även den härliga historien om att hon flyttade till Stockholm för 7 år sen och sökte ett jobb på Gröna Lund, som hon inte fick. Då skrev hon istället den underbara låten ”oh boy” och ja, det är väl med låten som jag kan tänka mig allt började, i alla fall var det en av de låtarna som fick mig att upptäcka och falla fullständigt för Miss Lis musik.

När jag går från Gröna Lund ikväll så gör jag det i lyckorus. Jag tycker mig kunna sett ett mönster, har jag sett en konsert med Miss Li så är jag alltid lite gladare. Jag hoppas verkligen inte det ska ta ett helt år till nästa gång jag får gå på hennes konserter igen.