De öpnar med ett set bestående av We Take Care Of Our Own, Out In The Streets och Wrecking ball, och det är energi upp över öronen redan från första ton. Därefter hör jag delar av Death To My Hometown och Spirit In The Night medan jag förflyttar mig från foto-fållan upp till läktarplats. Strax innan jag slår mig ner så börjar Bruce  prata om att Sverige alltid har haft en speciell plats i deras hjärtan, och han tackar Sverige för att vi gjort dem till en del av det svenska hjärtat enda sedan deras första besök här med Born To Run-turnen. Så långt är väl allt som det brukar vad gäller mellansnack. För sedan fortsätter man med.

”…so Tonight we’re gonna do the entire Born To Run album from start to finish…”

Ser ni vad det står där? De körde h-e-l-a plattan, från Thunder Road till Jungleland i ett svep, utan några mellansnack. Hela! Plattan!

Något som slår mig under Backstreets är att hela hans mimik tyder på att han fortfarande inte har kommit över vad som en fick honom att skriva låten. Det är smärta och ångest… och djup sådan. När det är dags för Jungleland så sänker sig en påtaglig tystnad över arenan. Kanske är det ett tecken på att just denna låt har en speciell plats i många hjärtan. Kanske är det tanken på att Big Man inte länge kommer att göra solot (men Jake gör det som vanligt med bravur), eller kanske är det för de andra som det är för mig att det helt enkelt är en tyst minut för The Rat som ännu inte vet att det är hans sista resa?

Så, de har spelat hela albumet, och det är i sanning något unikt.

Resten av spelningen då? Jodå, det är enorm energi och glädje hela tiden. Bruce och Nils spexar loss under Darlington County vilket slutar i skrattanfall, på något sätt står plötsligt Bruce med en mikrofon i varje hand och konstaterar ”Wait.. Look! Haha! Two Microphones!”. Max Weinberg trummar i vanlig ordning som nån sorts åskgud och under Land Of Hope And Dreams ser han onekligen ut som sagda väsen.

Det blir bara en önskelåt under kvällen, den helt otippade Mountain Of Love som framförs solo och akustiskt av Bruce.

Under Glory Days får bandet sällskap av Elliot Murphy  på Gitarr och under Dancing In The Dark så lyckas en av flickorna som bjuds upp på scen övertala Bruce om att hon skall få en gitarr också, och hon föreföll onekligen kunna använda den.

Det hela avslutas med Twist And Shout som väl dock inte riktigt har den maniska intensitet som man brukar förvänta sig.

Så, varför pratar jag då om ”blandade känslor” i början av denna text? Allt föreföller ju ha varit strålande?

Jo, ni förstår att det finns stora problem. Inte med Bruce, inte med bandet och inte med publiken. Däremot så finns det stora problem med arenan. Det sägs att man lagt ner stora resurser på att anpassa den för konserter. Om denna kväll är en indikation så har man misslyckats. Ljudet uppe på läktarna var bedrövligt dåligt, och jag tänker gå så långt som att säga att Pay Me My Money Down gissningsvis är det sämsta jag hört ljudmässigt på en större spelning. Ljudet studsar omkring helt okontrollerat och hela arenan skorrar.

Det hela låter lite som en kasettbootleg som spelas på en billig bandspelare… samtidigt som bandspelaren körs i en tvättmaskin på sextio grader.

Sen var det ju det här med personlogistiken kring arenan för att ta sig dit och framförallt hem, den är helt enkelt bedrövligt dålig.

Det är dessa saker som drar ner betyget från en solklar fyra till en medioker trea. Det gör lite ont att behöva göra så dock.