Att se Bahamas på Debaser Slussen i går kväll måste ha varit den perfekta avslutningen på en händelserik vecka.

Ensam på scenen med sin akustiska gitarr genomförde kanadensaren Afie Jurvanen en av sina första spelningar i Europa på ett uppfriskande och överraskande sätt, just tack vare avsaknaden av ett band.

Mellansnacken hade stundtals hållit för några minuter på Norra Brun och några nätta armbågsrörelser i mellanspelen (”för att publiken ska kunna föreställa sig de pålagda effekterna på den inspelade versionen”) rev ner skratt, men utan att fokus någonsin flyttades från musiken.

Setlistan bestod av en mix av låtar från Bahamas två album ”Pink Strat” och det senare ”Barchords”, och utöver detta bjöds publiken på en handfull nya, oinspelade spår. Jurvanens finstämda texter om obesvarad eller förlorad kärlek är som gjorda för att framföras så här avskalat och den ensamma gitarren gav dem en annorlunda, känsligare karaktär än på skiva.

Med imponerande kvicka händer och sin varma röst fullbordade Bahamas, efter att ha avslutat med ”Okay, Alright, I’m Alive” efter en dryg timme, det garanterat mest finstämda St. Patrick’s Day-firandet i Stockholm.