The Darkness bildades 2000 i England. De hade stora hittar med till exempel ”I Believe In a Thing Called Love”. 2006 tog bandet en paus efter att förts bandmedlemmar varit en vända på rehab. 2011 återförenades de och 2012 kom plattan Hot Cake och är nu tillbaka på turné. The Darkness är kända för sin liveshow så förväntningarna är höga!

Intentionerna är höga men de når tyvärr inte hela vägen. De försöker verkligen ge allt, sångaren Justin Hawkins tar sig ut i publiken med jämna mellanrum och lyckas under låt två stå huvudstupa ner i säkerhetsdiket. Han berättar att han tagit så mycket kokain i sitt liv att han trott att han skulle ramla av scenen en av dessa dagar och att det är typiskt att det händer när man är nykter. Han varnar oss för droger för de fortsätter bita en arslet.

Efter några låtar kommer publiken igång lite mer men det känns som (kanske inbillar jag mig?) men jag tror att det är de gamla låtarna som får den bästa responsen. Publiken känns lite äldre och på frågan om någon sett dem tidigare, för typ tio år sedan så utbryter världens jubel.

De ger som sagt verkligen allt, Justin Hawkins står på huvudet framför trumsetet och klappar takten med fötterna, det hoppas och skuttas och är ett himla drag. Delar av publiken hänger med fullständigt, men det känns lite som enklaver. De har en himla bra publikkontakt och pratar med enskilda i publiken och låter dem sjunga solo. Det klappas takt, vinkas och fistbangas från publiken. Men det når inte riktigt ända fram känns det som. Jag får lite intrycket av att det är en jakt på en svunnen tid, både bandet och publiken vill tillbaka till en magisk tid för tio år sedan och återuppleva speciella minnen. Men detta är inte samma kväll, detta ÄR en söndagkväll i februari i Stockholm 2013 och The Darkness lyckas tyvärr inte ta mig härifrån.