Jag måste erkänna att jag var lite rädd att jag på Rival skulle finna en publik som till stor del bestod av människor som hade ”upptäckt” Pugh på grund av hans medverkan i Så mycket bättre. Så blev det dock icke, de absolut flesta i publiken föreföll ha ”varit med” på den tiden då Pugh enligt historian rymde från värnplikten för att kunna spela in sin första skiva.

Spelningen öppnas med att ett kvidande munspel i en totalt nedsläckt salong tar oss med till Guldgruvan som Pugh framför själv innan han plockar fram bandet bestående av Hasse Tholin på elbas samt Mikael Lyander på trummor besöker Grävmaskinen (Marion) som ikväll å att säga har blästrats metallren och bara fått ett tunnt lager grundfärg och därefter skickats in på verkstan för en total motorenovering. Det är med andra ord en avskalad version, men med enormt mycket kraft.

Lust övergår till Här kommer natten och så rullar det på med nummer efter nummer från hans låtskatt. Fram till Små lätta moln där Hasse och Micke kliver av scen och ger plats för kvällens första gäst i form av Johan Lindström som kompar med steel pedal på Små lätta moln.

Pugh besitter också förmågan att kunna det här med ”bra mellansnack” och publikkontakt, han delar under kvällen med sig av flera historier från sitt liv som jag måste säga att jag satt och småmyste, och fnissade gott. Kort sagt så bjuder både Pugh och bandet mycket på sig själva.

Kvällens andra gäst är Fredrik Lindström som kompar på trummor genom Vandra i ett regn och Hog Farm.

Spelningen är fokuserad på det äldre materialet, men vi får faktiskt en helt ny låt Först in, Sist ut som skrivits för just denna bandsättning, och det får mig osökt att tänka på att det här är ett helt annat band än första gången jag såg samma sättning 2009 på Musikens hus. Den spelningen kändes som ”två musiker kompar Pugh” (Jodå, det var fortfarande en bra spelning. Jag minns fortfarande hur publiken reagerade när Pugh väljer att öppna en spelning i Göteborg med låten Stockholm). Men denna kväll är det ett band som lirar. Samspelet och timingen ligger på en helt annan nivå, och det är ett sant nöje att se dem.

Så, varför uteblir toppbetyget då? Jo, den sittande publiken blir väldigt snabbt väldigt svensk. Det är uppenbart att alla gillar vad de ser och hör, men ändå gör man det typiskt svenska och sitter kvar och applåderar lite uppskattande mellan låtarna. Hur bra framträdande man än bjuder på så är det dessvärre svårt att få med sig en sittande publik.

Men, sittande eller stående, ta och kolla in det här om ni får möjlighet!