Förutom åtaliga svenska turnéer och festivalspelningar i Sverige under åren har dem turnérat flitigt utomlands och bland annat varit förband till både Rolling Stones och Maroon 5. I början av februari i år ska dem även medverka som förband till P!nk när hennes Truth About Love-turné sveper över Nordamerika.

The Hives senaste album, det femte i ordningen, vid namn Lex Hives släpptes i juni 2012, nästan fem år efter föregående The Black & White Album. Detta är en mycket välkommen och efterlängtad fortsättning på bandets regeringstid.

Som förband på turnén har dem med sig Göteborgs-bandet The Fume, som trots att dem funnits ett tag fortfarande känns lite ”upandcoming”. När dem går på scen är lokalen knappt halvfull, och det är tveksamma steg som styr mot scenen.

De har med sitt rockiga, glada sound alla chanser i världen att bjuda upp till dans. Men publikens tveksamhet rinner aldrig av, och de få applåder de får drunknar i deras eget mellansnack. Vilket är synd, för det här är mycket värdiga publikuppvärmare till The Hives. Deras sista låt för kvällen blir den mest bejudlade, och kanske behöver dem en längre reportoar för att verkligen visa vad dem går för.

Innan The Hives går på scen har publiken dubblat i storlek och så fort bandet skymtas i kulisserna så ger främre raden ifrån sig ett öronbedövande ljud som snabbt sprider sig bak till baren. Bandet lägger i högsta växel direkt och ger ett sådant där spark-i-baken-intryck att man har svårt att stå på benen. Skillnaden mellan förbandet och kvällens huvudakt är enorm, nästintill brutal. Den innan glesa publiken lyckas fylla lokalen ända ner till baren.

Sångaren Howlin’ Pelle Almqvist frågar gång på gång varför publiken är så tyst, varpå ett gediget illvrål fyller hela lokalen. Hans egenkära mellansnack och bandets påtagliga energi smittar varenda kropp i hela lokalen. Överallt kan man se lätt kärleksberusade tjejer och killar i alla åldrar fuldansa, sjunga med och le stort. Alla ler och alla håller med när Pelle skriker ”NI ÄLSKAR MIG!”.

Bandet avverkar en set-list med publikfavoriter som ”Walk Idiot Walk” och min favorit ”Won’t Be Long” blandat med låtar från nya skivan så som ”My Time Is Coming” och ”Wait A Minute” som skapar allsång.

Hela tiden är Pelles självgodhet som en röd tråd genom konserten och tycka vad man vill om diva-later och hybris, men ingen här vill ta ner honom på jorden. Han, tillsammans med sitt något galna men mycket välspelande band, passar uppe bland stjärnorna.