De amerikanska skräckrockarna Marilyn Manson och Rob Zombie har kommit till Stockholm med sin Twins of Evil turné. Det är ett snökaosigt Stockholm som möter dem. Under dagen har stan varit lätt lamslagen efter kraftiga snöoväder. Ett snöoväder på nivån att flygplatserna har stängt och tåg har spårat ur runt om i stan. Chansen är stor att ”rådande väderlek” hindrar endel fans från att ta sig fram. Det har till och med varit prat om att ställa in konserten, men som tur var körde man på. Arenan var halvfull under Manson men till Zombie hade de flesta verkat hittat dit torts snökaos.

Marilyn Manson är först ut och har det som slår mig först är den avancerade scenografin, komplett med kors, bår med lik, konfetti, konstsnö(!) och vad jag bara kan beskriva som delar av en kyrka, den byts mellan varje låt liksom Mansons utstyrsel. Allt från heltäckande svarta lädermasker till en fantastisk vit rock med fjäderboa.

Musiken är ganska energisk och publiken reagerar mest på Depech Modes ”Personal Jesus” och Eurythimcs ”Sweet dreems (are made of this)”. Det är bra drag i musiken men det är först när han kliver upp i sin fängelselika predikstol och börjar publikfria på riktigt som publiken kommer igång.

Manson leker mycket med amerikansk symbolik, vänder amerikanska flaggan uppochner och säger saker som ”Gud är död”. Detta är dock inget som chockar Sverige i slutet av 2012 så det faller lite och den förväntade chocken uteblir.

Däremot när Rob Zombie går på blir jag faktiskt lite rädd. De jobbar mer på renodlad skräck istället för att försöka chocka. I början är det heltäckande zombiemasker och även Zombie har en hel del klädombyten. Förutom den gigantaiska ljuschowen och bandmedlemmarnas utstyrslar möts vi även av ett antal gigantiska figurer, allt från fyra meter höga robotar (flera olika) till långa ”pumpkinman” dansare.

Under konserten slår det mig dock, det är mycket prylar och show, men Rob Zombie med hela sitt band hade lätt kunnat göra det här helt avskalat och det hade varit så förbannat bra ändå. Musiken är energisk, kontakten med publiken är bra (han gör i slutet ett helvarv inne på läktaren och hälsar på fansen)

Zombie får vid ett tillfälle igång publiken med att skrika ”rock” och ”Motherfucker” för att sedan leda oss in i låten ”Sick bubblegum” och man släpper ut massor med stora färglada bollar i publiken som studsar resten av konserten och såpbubblor. Vad jag uppfattar mer som förvåning än glädje från publiken bryter ut när bandet drar igång Metallicas ”Enter Sandman”, som tur var kör man bara halva. Ett mycket mer bejublat cover är ”Scools out” av skräckrockens fader Alice Cooper.

Sammanfattningsvis kan man säga att Rob Zombie var den riktigt stora stjärnan här ikväll, de stod verkligen för själen, magin och kontakten under kvällen. En väldigt annorlunda dag avslutas på ett väldigt annorlunda sätt och jag kommer drömma läskiga men jäkligt bra drömmar i natt.