Inför spelningen i Norrköping har Krunegårds lojala fans suttit utanför Skandiateatern sedan tidigt på morgonen, vilket känns som ett väldigt fint och ganska självklart välkomnande för den 33-åriga Norrköpingsgrabben.

Support ikväll är det norrländska bandet Magnus Ekelund & Stålet som debuterade förra året med skivan ”Svart Flagg”. Den senaste skivan ”Det definitiva drevet” kom tidigare i år och innehåller låtar som ”Supernova” och ”Ymer II”. Innan 2011 gick Magnus Ekelund under artistnamnet Elmo.

Bandet kliver på scenen och Magnus öppnar med att tacka för äran att öppna för Krunegård. Tackar gör han på sin mycket charmiga norrländska. Det låter genuint och inte bara som en artighetsfras. Dem öppnar bra och river av flera låtar i stil med Krunegårds svensk-rock-pop.

Det känns hela tiden som om publiken är på väg att göra något. Dem är på väg att hoppa och dansa och skrika och vifta med händerna i luften, men det händer tyvärr ingenting. Jag anser att bandets charm och scennärvaro borde få mycket mer respons än de sporadiska ”hålla-takten-med-foten” och artighetsapplåderna. Det blir snabbt klart att dem spelar för Krunegårds publik, inte för sin egen.

När förbandet kliver av är lokalen fylld till bredden, och den där otåliga väntan börjar. Roddmänniskorna ser ut som potentiella Markus:ar i mörktet, men det är först när ljuset dimmas upp och the one and only Markus Krunegård kliver på scen som hela publiken exploderar.

När Markus tar sig igenom låtar som ”Everybody Hurts” och ”Hela livet var ett disco” så delar han med sig av väl valda ord som får publiken att applådera innan låtarna ens börjat. De små anekdoterna fortsätter när han river av flera av sina älskade låtar, där ”Jag är en vampyr” antagligen orsakar mest publikhysteri.

Markus Krunegård levererar non-stop och gör det klart en gång för alla att ingenting kan gå fel eller vara mellanmjölk när Prinsen av Peking är på hemmaplan.