Jag tycker om att se band som lyckas förmedla känslan av att de är genuint tacksamma mot sina fans för att det faktiskt är de som ställt bandet på scenen. Jag tycker om band som har gott om jävlar anamma. Dessutom tycker jag om musik som hämtar inspiration från ett ”klassiskt” bluesursprung och sedan turboladdar den.

Rival Sons ger oss faktiskt allt det där, men lyckas ändå inte få till någon vidare respons från publiken fören långt efter halvtid, vilket känns lite märkligt, för alla ingredienser finns där redan från start.

När de väl lyckas börja bygga upp lite energi hos publiken så bryter de av med låten Jordan som är en ballad om en nära vän till bandet som gått bort. En fin hyllning förvisso men också, som det visade sig, ett effektivt sätt att tappa publiken igen.

När bandet därefter drog på igen så tog det sig faktiskt ute i publiken, vilket avspeglade sig på scen och det verkade finnas en växel till som jag tycker höll i sig rätt bra fram till dess att det var dags att dra sig mot spårvagnen denna kalla och regniga oktoberkväll.