Det finns en massa industrielement på scenen som järnrör och rostig, korrigerad plåt. En scenografi som passar och beskriver musiken väldigt bra. Det blåstes vid ett par tillfällen såpbubblor i publiken. Kanske helt rätt på flera av konserterna här ikväll men helt fel för Thåström, han är snarare raka motsatsen. Han är en bubbla i en oljepöl på ett verkstadsgolv där folk slitit för minimelöner sedan 1800-talet. Det är mörkt, rått, skitigt och fullt av spöken. Men på något sätt finns ett ljus. Det är känslofyllt och man får utlopp för all sin frustration över att livet är hårt och orättvist.

Med sin raspiga och känslofyllda röst kombinerat med det spattiga och ångestfyllda scenspråket så får jag känslan av att det gör ont men att det är viktigt det han säger. Vi får höra låtar som ”Fanfanfan”, ”Beväpna dig med vingar” och ”Alla vill till himlen”.

”Låt dom regna” görs i en fantastisk version med nästan bara trummor och sång. De spelar dessutom på oljefat (inte såna finstämda som man hittar på Jamaica utan en faktisk rostig gammal tunna.) Jag gillar Thåström och han gör en fantastisk konsert med mycket energi och man blir ”glad” av alla de gamla låtarna. Men jag skulle kanske inte placera det i genren ”pop” så arenan känns aningen udda.