| Peace & Love inleddes 2012 med dunder och brak när blixten slog ner på campingen på tisdagen. Ett antal personer fördes till sjukhus med lindrigare skador och chock. Camparna har verkligen inte haft tur med vädret, men själva festivalen har klarat sig ganska bra, förutom sena kvällen och natten mellan fredag och lördag då det regnade ordentligt. Festivalen är den största i Sverige idag om man räknar till besökarantalet. För att ge en liten fingervisning om hur sjukt stor den är så är här några siffror: 48 6212 sålda biljetter och totalt med gäster, leverantörer, press och anställda så var det över 60 000 personer på plats. Man hade 230 legitimerade sjukvårdare, 50 själavårdare, 493 personer från media (varav en från LiveNews) och 1600 musiker, artister och inspritatörer. Vi koncentrerar oss på musiken och det var mer än 130 akter på fem dagar uppdelat på 10 scener. Det har varit en fantastisk festival med väldigt mycket artister i världsklass. Min personliga favoritdag var onsdagen, det visste jag redan innan att det skulle bli för då var alla mina favorit artister. De övriga dagarna var det lite svårare för mig att välja och här tror jag vi kommer till styrkan och svagheten i en så här stor festival. Jag har missat så otroligt mycket jag verkligen, verkligen ville se. Tillexempel medan Hoffmaestro spelade så spelade tre andra artister som jag jättegärna velat se. Detta hände flera gånger. Det gigantiska utbudet gör ju att varje festivalbesökare kan ha sin egen fantastiska festivalupplevelse med bara sina favoritband oavsett vilken genre man tillhör. Problemet uppstår när man gillar många band och det finns så många ”måste-se”. Det lämnar i slutänden mindre plats för att spontant upptäcka det där nya favoritbandet, jag hade gärna upptäckt mer än jag hann med. Även om jag vet att det hände under festivalen, jag glömmer aldrig blicken hos den kille som just upptäckt Enter Shikari och var helt salig. För mig var de mest minnesvärda konserterna så här i efterhand de som stack ut lite. Dropkick Murphys röj och tysta minut, Simple Plans flirtande med alla flickor som skrek, Magnus Uggla med den öronbedövande kören, Enter Shikari där man inte vågade släppa scenen med ögonen för man vet inte vad som ska hända. Jag minns att jag frös som en galning under Billy Idol, firade kärleken med Thomas Di Leva och blev motionssugen under Hoffmaestro. Jag minns att The Happy Hippo Family kastade vatten på mig när dom trodde att jag sov och jag försöker med all min medvetna vilja att förtränga Roxette konserten och ge dem en ny chans. Inför Peace & Love 2013 så hoppas jag på två saker; att dom hoppar över att ta in någon som Rihanna som tar upp mer än hälften av publiciteten från festivalen och de övriga 130 världsartisterna hamnar i skymundan för ett framträdande som tydligen var som bäst mediokert. Vidare hoppas jag att det kommer mycket bra artister men att allt inte krockar så himla mycket och att jag får se massa nytt! Längtar redan nu faktiskt… Det är några jag vill tacka | Här är en sammanfattning i kronologisk ordning med betyg:
|
Peace & Love 2012: Lottas betrakelser
Publicerat den 2 juli, 2012
Läs alla inlägg om Peace & Love 2012 | Peace & Love 2013