Spelningen på Holmentorget börjar med att en del av skynket faller och visar en intim replokal-scen. Det är även så det låter. Intimt och fint och Kent:igt. Efter att även det stora skynket faller så ökar tempot och de river av låtar med lite mer drag. De låter stort och rockigt, men fortfarande Kent:igt.

Redan nu så är publiken tänd, och för varje låt som börjar och slutar så växer skriken, applåderna och de viftande händerna. De trogna fansen ordnar allsång, även till låtarna från nya albumet.

Tempot ökar och ökar och Kent växer och växer på scen. Man hör kärleksförklaringar bli ropade från publiken, och inte bara mot den karismatiska frontmannen Jocke Berg. Med en explosiv ljusshow bakom sig så avverkar bandet en blandad kompott av låtar från sin långa lista av fantastiska verk, bland annat ”Kärleken väntar”, ”Musik Non Stop” och ”Jag ser dig”.

Det känns rätt och mäktigt och Kent:igt. Bandet har en speciell ton, en speciell scennärvaro och en speciell publik. Dem älskar att stå på scen och publiken älskar att dem står där.

Efter en välkommen och efterfrågad encore så avslutar dem på topp. ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)” börjar och publiken exploderar av liv, av kärlek, av glädje. Det är välkänt att låten markerar slutet på en fantastisk konsert, men när konfettiregnet lagt sig så kommer de varma, glada människorna att välla ut i staden och leva på känslan. Känslan av att ha sett ett av Sveriges bästa liveband.