De några hundra pesonerna precis framför scenen är engagerade och klappar gärna med, men står mest stilla. Besökarna är nog lite trötta efter nattens skyfall så många sitter ner. Men detta är soft musik, det fungerar att sitta ner. Säkerhetspersonalen behöver inte direkt oroa sig för kravaller utan agerar snarare agera bartenders och delar ut vatten när solen värmer.

Publikinteraktionen från bandet är minimal. The Shins är ett sånt band man ska se för att man älskar musiken och bandet, själva showen är ganska enformig. Det roligaste är när trummisen går runt med ett par klockor, pinglar med dem och kastar vad jag måste anta är heligt vatten på sina bandmedlemmar. Sedan drar kvällens rivigaste låt igång, det till och med blinkar lite på scenen!

Man spelar en b-sida som är en psykadelisk vals och här blir jag lite glad för jag ser lite experimenterande.

The Shins var för mig en såndär sak man bara kan göra på festivaler: ”äh, jag springer dit, har ingen aning om vad det är men då får jag åtminstone bli överraskad och hitta något (för mig) nytt.” Jag hade hoppats på något lite mer fartigt men om någon frågar mig vad man ska ha för bakgrundsmusik på sin softa lounge-fest då hade jag nog rekommenderat The Shins.

Det är behagligt att lyssna på, det stör mig inte alls, men det engagerar mig kanske inte heller, åtminstone inte live. Trean får de för att det är trots allt väldigt bra musik.