Det finns ett par saker som drar ner betyget lite för Bill Idol idag. Som att han råkar berätta poängen av historien innan han har berättat historien och att det blir långa pauser mellan låtarna när bandet pratar med varandra.

Något som drar upp betyget avsevärt är gitarristen Steven Stevens. Han stjäl showen emellanåt med sitt lysande gitarrspel, utstrålning och emellanåt bokstavligen lysande gitarr.

Näst sista låten de kör är ”White Wedding” till en början kör man den akustiskt men ösigt men efter ungefär halva kommer resten av bandet in och förvandlar det hela till en fullskalig men lite tråkigare version av låten.

Billy Idol har klarat av att hålla samma stil med mindre variationer i 30 år. Han byter kläder nästan mellan varje låt och hans outfits anknyter till den stilen han hade när den aktuella låten var populär. Men det fungerar på något sätt. Han har kvar samma kaxighet och självsäkerhet. Sista låten blir ”Mony Mony” som i original är från 1968. Låten avslutas med att alla går fram till scenkanten och tackar, men man får göra om det en gång till för Billy glömmer att presentera bandet.