Men hela kvällen inleds med två supportband. Först ut är Livingston som levererar smäktande ballader och en rolig truminsats när fyra av medlemmarna går loss på olika sätt. Publiken gillar dem, även om de (enligt bandet själva) förmodligen aldrig hört dem förut.

Efter det var det dags för Amaranthe med sina tre sångare och musik som en blandning av metal med popinfluenser. Takidas låtar har ofta en fantastisk egenskap, har man inte hört den tidigare så finns det tillräckligt med upprepningar av refrängen att man inte behöver känna sig utanför utan man kan ganska fort hänga med ändå. Jag kan också glatt meddela att även om Curly Suekanske är deras största hit så är publiken här för att se hela showen. Jag är inte ens säker på att den är huvudnumret längre!

Takida levererar hela känslospektrat från lugna bombastiska låtar som You Learn till ett riktigt drag under låtar som The Fear och Kristoffer Söderström på trummor levererar ett fantastiskt solo under extranumret.

Jag erkänner gladeligen att jag är ett stort Takida-fan och oavsett vad andra tycker kan jag bara säga att det i alla fall spritter i hela min kropp. Energin som byts mellan bandet och publiken är påtaglig. Ömsesidig uppskattning ger en fantastisk stämning och detta är riktigt, riktigt nära fem stjärnor. Det enda som drar ner betyget är att jag vill fortfarande ha mer när jag går därifrån. De hade gärna fått fortsätta en timme till. Minst.