Efter en sån introduktion går Minora, sex killar från Göteborg på. De spelar metal med framträdande melodiska inslag. Bandet är tajta och musikaliska och trots lite tekniska problem går mina tankar till band som Khoma. Sångaren har ett mycket uttrycksfullt scenspråk och man ger allt på scen.I lokalen råder en ganska ljum stämning men det beror nog framförallt på att den är en ganska bra bit ifrån halvfull. Det är påsk och Stockholm har varit en spökstad hela helgen, att man dessutom har ett biljettpris på närmare 200 kr på ett ställe som ofta har gratis inträde hjälpte nog inte heller.

Efter sedvanlig konstpaus för riggning går Blowsight från Stockholm på. När de drar igång känns det lite som att stå på marken när en raket lyfter. Öronbedövande, ett jäkla drag, massa rök och en känsla av att man är med om något stort.

De spelar som om de stod inför fullsatt Hovet, ger allt och är genomsvettiga svettiga efter tre låtar. Musiken är metal och med lite inslag av punk när det kommer till tempo, det går fort och gitarristen growl-körar. I kölvattnet efter Melodifestivalen kan jag inte låta bli att dra lite paraleller till Dead By April. Men det här är hårt, tungt, snabbt och riktigt, riktigt bra. Dessutom har de en liten skara hängivna fans som flugit in från Portugal och Frankrike för att se spelningen!

Jag försöker bortse från Jasons ”nummer” i början men så fort musiken tystnar återkommer den äckliga eftersmaken i munnen. Även om jag inte räknar in honom i min betygssättning så försvinner en stjärna för kvällen på grund av honom. Båda dessa band förtjänar så jävla mycket bättre. De förtjänar att få gå upp och göra det dom ska, dom behöver ingen introduktion, backdroppen räcker. Vi fattar vad det handlar om, det är hårt, svettigt och ett jävla drag.

De förtjänar en fullsatt lokal en ölstinn löningshelg med en ordentlig mosh-pit.