Spelningen i Norrköping börjar med kort version av Sveriges nationalsång innan skynket framför scenen faller ner mot scengolvet. Publiken skriker vid synen av Mustasch, lett av sångaren Ralf Gyllenhammar. Sedan är det ingen tvekan om hur resten av konserten kommer låta.

När Ralf introducerar bandets andra singel Morning Star från den nya plattan så hörs ännu fler jubel. Det är inte bara de första raderna som har händerna i luften när bandet fortsätter att avverka låtarna från nya plattan, utan det hörs jubel såväl som klappande händer ända ner till baren.

Som vanligt är Ralfs mellansnack välriktat när han lugnt konstaterar ”jag är inte bättre än er på fotboll”, vilket blir ett återkommande tema under konserten. Han stannar även upp mitt låten I Don’t Hate You för att fråga publiken ”Do you love me?” som självklart får ett rungande och högljutt ja till svar. Publiken håller samma tempo som bandet genom hela spelningen, och taggar till varje gång Ralf börjar prata om en gemensam efterfest.

När låtarna från den nya skivan är avklarade så drar dem av flera klassiker från tidigare skivor. Och det är först då när bandet kör låtar som Mine och Bring Me Everyone som det blir allsång på allvar. Avslutningen blir pricken över i:et när bandet spelar den, av publiken att döma, mest populära låten Double Nature.

Hela upplevelsen av att publiken är minst lika exalterade som bandet gör att den här konserten slår högt. De aldrig stilla människorna i publiken suddar ut stereotypen för gamla gubbrockare som med armarna i kors endast rör på fötterna, och förenas istället med de som sänker medelåldern i lokalen. Ralfs ständiga publikfrieri blir aldrig löjligt eller för mycket, utan han gör det hela med subtil bravur och på det där rockn’roll-sättet som bara ett rockband kan. Publiken är sålda och man kan konstatera att även om Göteborg inte vinner över Norrköping i fotboll så producerar dem grymma rockband.