Det var fem år sedan jag var på Peace & Love i Borlänge, sedan dess har mycket hänt. Allt faktiskt. En konkurs och sedan en återuppbyggnad till en helt ny men ändå väldigt liknande festival.

Peace & Love 2017 är något helt annat än vad det var före konkursen, men ändå samma på något sätt. Festivalen är mindre till ytan och istället för Rihanna och hennes kompisar har vi nästan uteslutande svenska artister. Festivalen känns stor med sina stora fält med mycket plats framför scenerna, men liten för man kan se sina lite mer okända favoritartister och upptäcka nya. Jag uppskattar initiativet med Band of Peace där man satt ihop ett husband som gästas av olika artister varje dag. Det visar på kärleken till musiken och inte bara intresse av att promota senaste artisterna. Känslan av samhörighet och ett inkluderande tankesätt känns till och med mer närvarande nu än vad det gjorde förut.

Med en stark lineup av det bästa Sverige har att erbjuda idag på fem olika (musik)scener så känns det som man missat massor, precis som det ska vara. Vi har försökt plockat russinen ur kakan (det finns så många russin) och ska man nämna några artister och konserter som vi kommer minnas lite extra så blir listan som följer: Christers bästa konserter var Felin, Sofia Jannok och Joy. Lottas mest minnesvärda Miss Li på hemmaplan, Refused och sen är det dött lopp mellan José Gonzales, Frida Hyvönen och Johnossi.

Det jag kan sakna, om man nu orättvist ska jämföra festivalen med ”före”, så är det det enorma publiktrycket, att marken skakade när hela publiken hoppade. Fördelen är att man kan välja var framför scenen man vill stå; vill man stå nära, så är det bara att gå dit.

Det var en av de renaste festivaler jag varit på och man får känslan av att om arrangören hinner plocka skräp så är dom närvarande på området. Det var (jämförelsevis) inte så mycket fylla som det kan vara på vissa festivaler. Det fanns områden i utkanten av festivalen som var mer anpassade för att ”hänga” i med kuddar och drömfångare.

Säkerheten då? Den är ju så brännande het just nu. Jag tror hela Mellansveriges poliskår patrullerade området i perioder och överallt såg man personer som kändes lite mer ”officiella”, antingen det var folk som plockade skräp, säkerhetsvakter eller ”själavårdare”. Jag upplevde fyllan hanterbar och kände mig aldrig otrygg på festivalområdet. Jag är å andra sidan en av dem som trivs som fisken i vattnet i dessa miljöer så jag är kanske fel person att fråga. Polisens preliminära siffror: 11 sexuella ofredanden. 15 fall av fylleri på festivalområdet (omhändertagande enligt LOB). 2 narkotikabrott, eget bruk. 2 fall av misshandel, ingen har behövt besöka sjukhus. 1 olaga hot. 1 stöld av mobiltelefon.

Ska jag leta utvecklingspotential så ser jag två områden. Det första är maten, i den allé av foodtrucks som var uppställd så kunde man välja mellan 200 olika sorters kött med pommes, med ett litet fåtal undantag. Man kunde få hamburgare på fler sätt än man kan räkna till, vanlig korv, handgjord korv, viltskav av alla tänkbara djur, pulled pork i drivor, man kunde till och med få kött med kött. Att bredda mat-tänket från bara ”kött och potatis” tror jag alla skulle må bra av av så väl ekologiska, etiska som hälsosjäl.

Den andra utvecklingspotentialen jag identifierade var appen, där navigeringsknapparna ofta försvann så man fick hitta små work-arounds för att ta sig mellan de olika menyerna. Man hade även kunnat få presentera spelschemat lite mer traditionellt även i appen så man kan få en lättare översikt.

Dessa två områden med utvecklingspotential är dock petitesser i förhållande till hur bra festivalen är i övrigt. Jag gillade Peace & Love innan konkursen och nu ser man ännu mer av glädjen och kämparglöden lysa igenom. Jag är genuint lycklig över att se festivalen på benen igen och ser fram emot ett 2018 och hoppas att den blir minst lika bra, om inte bättre!

Relaterad länk: Krönika: Peace & Love 2012