Första gången jag såg Ed Sheeran, (Globen, Stockholm 2014), berättade han för publiken att han var förvånad över att han stod på en sådan stor arena, och att det dessutom var slutsålt. Även denna gång har han lyckats med den bedriften. Biljetterna sålde slut samma dag de släpptes.

Ed Sheeran har två artister som ska värma och underhålla publiken som väntar. Första akten är Ryan McMullan, en irländsk sångare. Han sjunger bland annat ”Holding me Down” och lyckas få med publiken en aning.
Hans repertoar verkar inte vara så stor, men han kör några låtar till: ”Ghosts”, en soft cover på ”She’s a Maniac” och en ny låt som ska komma i april. ”Oh Sussana”

Akt två är Anne-Marie Rose Nicholson. Eller Anne-Marie som hon kallar sig, en brittisk tjej. Inget namn jag kände igen sedan tidigare. Denna blonda 26 åring har bl.a. sjungit i musikaler på West End i London när hon var yngre. Hennes scenspråk är väldigt teatraliskt och hon ser ut att trivas. Låtar hon spelade var bland annat ”Ciao Adios”, alarm och list-ettan hon sjöng tillsammans med Sean Paul, ”Rockabye”.

Sedan är det dags för Ed Sheeran. Denna 26-åriga britt är en ”one-man-show”. Vilket är väldigt häftigt att se live. Han står ensam på scenen, spelar in med olika mikrofoner och loopar melodi-slingor. Alla låtarna framförs med bravur. Det låter som han skulle ha ett band med sig. Men man hör att allting framförs här och nu. Enda gången Ed tog hjälp av en annan musiker, var när han framförde ”How Would You Feel”, då han tog in en pianist.

För mig blev Ed känd med låten ”I See Fire” som användes på det officiella soundtracket till filmen Hobbit: Smaugs ödemark. Denna låt samt flera andra låtar som ”Galway Girl”, ”A-team”, ”Shape of You” frammanade spontan allsång hos publiken.

Ed bekänner själv från scenen att han är överraskad. Albumet har varit ute i 3 veckor. Och alla, även de som inte har engelska som första språk, sjunger med i låtarna.
– It blows my mind, säger Ed.

Denna turné är han lite äldre, lite mera erfaren och mycket mera känd. Showen känns mer påkostad men Ed känns ändå väldigt ödmjuk och kanske lite ironisk. På hans T-shirt står de ”HOAX” – bluff på svenska. I flera av sina låtar så sjunger han om att han är en vanlig kille som faktiskt bara gör de han tycker om. Att han nu tjänar pengar på det och blir känd verkar inte ha varit hans största mål. Han hedrar även sina farföräldrar i några låtar, bland annat sjunger han om dem i ”Nancy Mulligan” som är en av låtarna som går mera stilmässigt mot den irländska folkmusiken, istället för hans tidigare RnB-hiphop stil. Personligen tycker jag detta irländska sound passar honom väldigt bra.

Han kör på rakt igenom showen, inte små mycket mellansnack utan mera musik. De blir en liten paus innan han kommer tillbaka och ger extranummer med låtarna ”Shape of you” och ”You need me, I don’t need you”.

Text: Malin Hamberg