Takida och Stiftelsen (båda med Robert Pettersson i spetsen) är ute på en sk co-headline turné. Med sig har de Sundsvallsbandet All is Left och den amerikanske singer-songwritern Ryan Star.

Kvällen går hårt ut från början, lokalen är knökfull från första band och rejält varm. Värmen stiger ytterligare när All is Left går på. De spelar ganska rak alternativ rock. Vi får höra låtar från debutplattan ”Means to an end” som kom förra året. De avslutar efter ca 25 minuter med låten ”The Restless” från ovannämnda platta. Riktigt bra och jag ser dem gärna igen!

Jag har inte lyssnat speciellt mycket på Stiftelsen tidigare och live är det mer rock än jag hade väntat mig även om vi får även ett par svulstiga ballader. Dea Norberg på backupsång gör en fantastisk insats och rösten kompletterar Petterssons bra. Publiken går igång på hiten ”En Annan värld” och jublet efter låten vill till en början inte lägga sig. Efter det får vi nästa monsterhit ”Vart jag än går” och stämningen är på något vis genuint familjär. Efter en lite drygt timme avslutar med en fin liten allsång.

Från Brooklyn New York kommer Ryan Star. Med sig på scenen har han musiker lånade från de andra banden. Det här är nog tillfället jag skulle säga att kvällen kallnar lite. Kanske lika bra så man får lite kontrast i kvällen. Fantastiska låtar, röst och bra scennärvaro men känns lite orepat och når inte hela vägen ut. På sista låten får han dock igång publiken helt okej.

Takida går på och och jag blir inte besviken, det är tungt och hårt. Stämningen i lokalen har ändrats något och jag märker att säkerhetsvakterna till en början har endel att göra. ”Evil Eye” sjunger Pettersson springandes runt i publiken, sedan följer ett lite lugnare parti med en avskalad version av ”You Learn” med  bl.a. piano. Tempot trappas sedan upp igen med ”I am the World”.

I år är det tio år sedan ”Curly Sue” släpptes och det är fortfarande den låt som får mest jubel när den börjar och flest telefoner i luften. Mot slutet får de sällskap på scenen av Ryan Star och Dea Norberg. Efter lite drygt en timme som till stor del fyllts av nya låtar, även om hitsen var med, så avslutar man med ”Haven Stay”.

Det är roligt att trots att flera av banden är så tätt besläktade så är det fyra helt olika konserter. Det blir som en liten minifestival, mest medhåll från publiken fick enligt min uppfattning Stiftelsen.