Det är en strålande högsommardag som skräckrockaren Alice Cooper kommer till Stockholm och Gröna Lund. Han är ursprungligen från Detroit, USA och släppte första plattan (då med bandet Alice Cooper) redan 1969.

Publiken är tidigt på plats och det är trångt framför scenen redan en och en halv timme före konserten startar. Han drar igång i ett regn av fyrverkerier och och vi får höra låtar som ”House of Fire”, ”No More Mr Nice guy” och ”Hey Stoopid”.

Showen (för det här är verkligen en show) är indelad i akter. Först river han av ett helt gäng gamla hits (se ovan) och till ”Welcome To My Nightmare” har han med sig Konrad på scenen (en av Furuviks ormar) lindad över axlarna.

Till ”Feed My Frankenstien” så kommer rekvisitan fram och akten med skräckshowen börjar. Under ett par låtar blir stackars Alice fångad i en tvångströja, torterad av en hemsk sjuksköterska, elektrifierad och tillslut halshuggen i sin giljotin.

När han (som tur är) uppstår från de döda får vi lite otippat en liten radda med covers, eller ska vi kalla det en lektion i musikhistoria kanske? Vi får höra  The Doors ”Break on Thru”, The Beatles ”Revolution”,  Jimi Hendrix ”Foxy Lady” och tillslut The Whos ”My Generation”.

Riktigt bra respons fick vi på ”Hey Stoopid”, ”The Man Behind the Mask”, ”Poision” och finalen, som var en med en blandning av ”Schools out” och Pink Floyds ”Brick in the Wall”. Finalen ackompanjerades dessutom av bubblor, konfetti, ballonger och fyrverkerier. Alltid lika roligt med lite ”strössel” och jag tyckte det fungerade eftersom skräckdelen var avklarad och död sedan länge.

Om jag ska nämna något negativt så kan jag känna att Grönan inte var den bästa tänkbara plats för den här showen. Vi som inte begåvats med att vara över medellängd hade lite svårt att se delar eftersom Gröna Lund är platt framför scenen. Jag såg tillexempel inte när han blev halshuggen för det hände för långt ner på scenen och det åkte ju naturligtvis upp 30 mobiler framför en.

Vi får totalt lite drygt en och en halv timme av Alice Cooper. Han slösade inte tid på mellansnack, det första han faktiskt sa var ”put your hands in the air” (eller något liknande) efter 1:20. Vi hade fans i alla åldrar på plats och det gör att det känns helt befogat och ganska pedagogiskt med lektionen i musikhistoria som både hans hits och den lilla cover delen bjöd på. Vi får inte så mycket nytt material, men med närmare 50 år i branschen och fler klassiker än jag kan räkna så är det ju det gamla materialet vi vill höra.

Turnén drar vidare till Furuvik ikväll (4 juli).