Marmozets drar det tar lite tid innan publik och band hittar varandra, men Becca Macintyre på sång ger sig ner i diket direkt och hälsar på publiken och hämningarna släpper upp på bara någon minut. De är precis lika bra som man trodde de skulle vara, faktiskt jäkligt mycket bättre. Det blir för mig festivalens första femma. Jag kan inte riktigt motivera det men jag tänker lite på en ung Ozzy när jag ser henne på scenen (energin och trotsigheten, inte fladdermöss grejerna).
Dom får ett riktigt varmt mottagande, publiken älskar detta, jag med. Det startas till och med en liten mosh i det till tredjedelen fulla tältet.
Det är så jävla bra, inte bara Macintyre som driver showen framåt utan hela bandet, de rockar så jävla hårt, förlåt att jag inte kommer något bättre att säga. Hoppas dom kommer tillbaka snart!