För några månader sedan ställde Passenger (Mike Rosenberg) in sin konsert på cirkus till följd av sjukdom. Ikväll fick vi ersättningskonserten på Arenan! Som alltid är det med ett visst mått magi.

Han inledde med att be så jättemycket om ursäkt men var glad för att vi var där idag istället. Första låten ut blev ”Rolling Stone” från sjätte och senaste plattan Whispers. Det magiska ligger i att han lyckas krympa den stora lokalen (som visserligen bara är ca halva storleken av vad den brukar vara). Jag tror det kan ha att göra med att det ofta är så mycket tystnad och lågmäld musik, då kommer man närmre på något sätt. Periodvis är det enda som stör baren längst bak som försöker öppna läskburkarna så tyst som möjligt.

Han berättar mycket om sig själv, inte bara i låtarna utan även mellan. Vi får höra om hur han länge försökte sluta att röka, men det var inte förrän han träffade en man med lungcancer som han slutade definitivt, om den händelsen skrev han ”Riding To New York”, även den från senaste plattan. Vi fick höra klassiska ”The Sound of Silence” (Simon & Garfunkel).

Ungefär mitt i konserten får vi höra hans megahit ”Let Her Go”, låten som förändrade hans liv. (även här får vi en lång och underhållande historia med mycket humor och självironi) Han skrev låten efter ett ganska sopigt pub-gig och tyckte den var okej, ”ännu en låt om exet” men han trodde inte att den skulle slå så som den gjorde. Han fick skivkontrakt på den och fick helt plötsligt börja spela på arenor och stora festivaler, allt tack vare denna låten.

Min favoritlåt för kvällen ”27” tillägnar han alla musiker därute. En annan låt som är mycket populär är ”I Hate”, här uppmuntrar han till allsång och alla sjunger med. Det är en konstig känsla, som att publiken har hållit andan under vissa låtar men när han ger oss tillåtelse så sjunger och klappar vi alla av hjärtans lust.

Låten han har för avsikt att det ska vara sista låten är ”Scare Away The Dark” han ber oss alla att stoppa ner telefonerna och bara vara där och då. Däremot händer något mitt i låten och han slutar tvärt. Tydligen har det inträffat ett sjukdomsfall längst fram och han väntar tills sjukvården tagit hand om personen, medan spelar han en mycket lugnare låt och pratar med publiken och berättar jättedåliga (men underhållande) skämt. När situationen rett ut sig och han ska fortsätta skriker någon ”That’s why we love you Mike!” och vi får även slutet av låten. Efter det går han av scenen men publiken sjunger tillbaka honom genom att sjunga körerna från ”Scare Away The Dark” i förskräcklig otakt. Den absolut sista låten för kvällen blir ”Holes”.

Han är en fantastisk historieberättare och det märks att han hade tio år av pubspelningar och som gatumusikant bakom sig. Han har fantastisk kontakt med publiken, det är också ganska lätt att få kontakt med honom, skriker man bara så hör han vad man säger! Inte helt vanligt på konserter. Jag vet inte när det blir men jag ser redan fram emot nästa gång våra vägar korsas!