Khoma är ett sånt band som dyker upp ibland och glänser till för att sedan försvinna i långa perioder. Inför kvällens spelning på Gröna Lund har man gått ut med att det blir länge till nästa Khoma spelning.

Vi har välsignats med en fantastisk försommarkväll, solen skiner och Gröna Lund visar sig från sin finaste sida. Känns lite otippat att mitt i detta nöjesfält med clowner som blåser såpbubblor, flygande elefanter och sockervadd ha ett band som Khoma. Men det fungerar.

En Khoma spelning kan beskrivas med tre ord; närhet, intensitet och tyngd. Musiken är tung och det går ganska sakta men det är ändå ett jäkla drag. Sångaren Jan Jämte har en konstant närkontakt med publiken, nästan lite ”in your face”. Men ingen går därifrån och känner sig osedd.

Energin från bandet ökar under spelningens gång och även om publiken är väldigt stilla tror jag inte de är oberörda. Musiken övergår efter tiden och blir snarare en känsla än sammansatta toner och rytmer, en känsla som är djup inhamrad bröstet av den tunga basen, gitarren och bestämmda trummorna. Känslan är stark och stavas närmast intensiv, tung melankoli.

Jag saknar dem redan och hoppas att deras kommande frånvaro från live-scenen är så kort som den bara kan bli.