När biljetterna till Mumford and Sons på Cirkus släpptes måste det ha varit något slags försäljningsrekord. Biljetterna tog slut på mindre än två minuter. Arrangören valde då att flytta spelningen till en större arena, Annexet. Även de extra biljetterna tog slut i ett naffs. Det vittnar lite om hur populära Mumford and Sons är.

Stämningen är hög på Annexet. De två supportande banden Half Moon Run & Mystery Jets gör bra ifrån sig och jag gillar det första bandet, Half Moon Run ordentligt.

Mumford går på till ett dånande jubel som i princip sträcker sig genom hela konserten. Vi får naturligtvis höra låtar som I Will Waint, Little Lion Man och The Cave. Hitsen avlöser varandra och tempot varierar men de är under de snabba intensiva partierna som det är mest drag. Annexet hoppar, sjunger, klappar och jublar. Kärleken verkar vara besvarad då Ben Lovett (bla synth) säger att de skandinaviska publiken är bland den bästa i världen att spela för. Publikfrieri? Så klart! Men det funkar! Stämningen ökar ännu mer.

Mot slutet av konserten får vi en glad överraskning. De introduceras av sångaren Marcus Mumford med att det är en dröm som går i uppfyllelse att de kunde komma och göra en låt. Ut på scenen kommer systrarna i First Aid Kit och tillsammans kör de First Aid Kits sång ”The Lion’s Roar”, publiken jublar och kan även denna.

Det är en helt fantastisk konsert med enormt mycket energi och det känns som att de är grovt underskattade. Den varierande folkrocken från England går verkligen hem hos publiken, och mig. Den är fantastisk på skiva men live är det ren magi.