Takida är ute på en turné runt om i Sverige och i kväll hade turen kommit till Stockholm och Cirkus.

Men det är ingen vanliga Takida konsert, det är sittande publik i hela lokalen, och de väljer att spela akustiskt. Publiken kan även SMSa in frågor till bandet som de får svara på. Vi får höra mycket personligt om bandmedlemmarna, bland annat om vad de hade för yrken innan de kunde försörja sig på musiken och vi får se bilder och höra om hela deras resa. Det hela presenteras med konstnären Thomas Eriksson som länk mellan publiken och bandet.

Musikaliskt får vi höra ett antal olika låtar bland annat You Learn, Never Alone Always Alone, Handlake Village, Halo, Evli Eye för att sedan avsluta med Curly Sue och Summer Is Gone. Alla låtarna kör man i en lugn version, även de låtar som har mycket mer tryck i sig i vanliga fall. Den traditionella allsången som jag alltid brukar älska på en Takida konsert uteblir och istället blir det en snarare en känsla av ”prassla inte med godispappret, då stör man de andra”.

Det är ett spännande experiment som jag förstår att de gör, de har ju gjort allt annat; Fyllt Hovet, haft fyra skivor på top tio försäljningslistorna – samtidigt! Haft brinnande turnébussar, bytt bandmedlemmar, skapat kaos på ett antal spelställen innan arrangörerna förstått hur stora de var, och mycket, mycket mer.

Som den inbitna hårdrockaren jag är så kan jag i detta experiment inte låta bli att sakna de distade gitarrerna, tempot och draget som vi vet så väl att de är kapabla till. Jag vet att de hade kunnat lyfta taket på stället. Istället är det vackert men i sin kontrastlöshet aningen platt. Det som lyfter hela kvällen är den personliga kontakten med bandmedlemmarna och att få se samspelet mellan dem. Spontaniteten i det hela är fantastisk och vi får tillochmed ett frieri på scenen då en kvinna i publiken SMSade in ett frieri. (han sa ja!)

De får stående ovantioner efter konserten och besökarna får även möjlighet att få autografer från hela bandet.

Jag har varit ett Takida-fan i många är och det var roligt att se dem på ett annat sätt, men jag hoppas de är tillbaka snart med full kraft och där publiken vågar sjunga/skrika, klappa och hoppa med ordentligt.